Göteborgsposten – 28 december 1866, sida 1

6j underlåta att framhålla två intressanta soreteelser — den jena hr Elmlunds lysande i framgång på scenen, den andra hr Stjern1 ströms tillbakagående dersammastädes. Hr Elmlund är redan en skådespelare af första tjordningen. Ni skulle se honom i Gringoire, der han delar triumten med hr Swartz såsom Ludvig den eltte, men der den förre tager lejonparten. Begge hafva här, likasom på alla de roller som at dem utföras, nedlagt ett allvarligt studium, och de visa en stor törmåga si den kmkiga konsten att träffa det rätta. Mot sur Elmlunds uppfattning at Gringores rol i det parti, då han deklamerar ue nangdas ballad, gjorde nägra af konstberidarne anmärkning, klandrande att han framsade den med en gråtvwld stämmar. Klandret var licke berättigadt. Dertore lät hr E. det utan vidare passera, och nan hade mod, avilket bevisar att han eger eu sjoltstandig karakter, att blitva sin första upptattning at hela rollen trogen, och nu skördar han triumser, oaktadt han ej soljt dessa underliga konstdomares fingervisuing. Ur Syernstrom har ej kunnat motstå frestelsen att ater beträda tiljan roll i en ny pjes, som efter hans önskan delvis omarboets för vär scen, uch han har tatt i den inlagga några kupletter, emedan han partout ännu vill sjunga. Men han är ej vidare den tfivade skådespelaren, och då han ej längre applafteras som törr, så har han blifvit misslynt. Lyckligtvis är hr S. oberoende ar och skörda applåder. Han har at sig 5 publikens ynnest. IIan tillhör det fåtal skadespelare, som lorvartvat sig en fortyn på det yrke, sum annars bereder dess tlesta idkare endast törne och lager. I den stora uppsjön af jul-litteratur, som ätven i är tagu puvlikens ynnest och kassor i anspråk, ha tvenne i hög grad intressanta arbeten kommit med, hvilka dock ej böra förvexlas med eller raknas ull den förra. Jag menar Geffroys Gustat III och Franska Hotvet samt Lufsiella, en qvinnomodells öden-, af pseudonymen Achurius. Om frih. v. Beskows skildring at den snillrikaste bland Sveriges konungar står på gränsen af en panegyrik öfver den monark, som stiftat svenska akademien och hvars tastaste stöd trib. Beskow är; om han ansett det med sm pligt öfvorensstämmande, att med anlitande at alla skrifkonstens medel idealisera den tredje Gustat och producera ett akademiskt äreminne i stor stil — så är mr Gellroys skildring alt samme konung, retbter hittills vuwgifna handlingar förvarade i de franska arkiven och biblioteken, allt annat än etrt äreminne osver, utan en trogen spegelbild at denne mångsidige, I vissa fall outgrundlige monark. Det berättas, att frih. v. Beskow låut ötfversävta på franska sitt arbete, och att mr Geffroy, arug som alla bildadentransmän, åtagit sig aut förse denna ötversättning med ett törord — och längre kan man ej gerna gå i oväld. Luisiella är en grupp af skildringar ur konstnärslitvet i Rom och Paris, tecknade med måstarehand af en konstnär, som är ett mangsidigt snille. Man kan ej nog beklaga, avt han nödgats för sin utkomst ofvergifva den böna, som försynen så omisskänneligt anvisat honom, och på hvilken han tvitvelsutan skulle blifvit en stjerna at första ordningen. I Luistella uppträder han som skald, och ätven på detta område är hau ypperlig; också ha dessa skildringar, lika gracitösa som qvicka, väckt stor uppmärksamhet. Jag tager mig friheten sasta er uppmarksamhet på en ganska märklig artikelserie hvilken under rubrik Jår Diplomati tförbkommer i tidningen Fäderneslandet. Dessa artiklar härleda sig påtagligen trån ett häll der man ar ganska väl hemmastadd i utrikeskabinettet, men ojemtörligt mera uppbragt mot den egentlige ledaren at vår utrikespolitik, gretve Manderström. Såsom cher för ut rikeskabinettet trånkännes han alla goda egenskaper, och såsom menniska för ötrigt får ban ej åtnjuta det ringaste undseende. Det är uteslutande hans fel, och alldeles icke den omständigheten att Sverige numera tillhör den tredje ordningen ar stater i Europa, att Sverige ej längre utötvar något inflytande på de stora politiska frågorna. Julius Ciesar erhöll väl knappast i senaten så många dolkstyng som grefve Manderström tilldelas i Fäderneslandet, men meningen är dock icke att afdagataga utan blow att aflägsna honom från ministerhotellet på Blasieholmen. Vär dipwmatiska kår får naturligtvis ätven passera revy — nej säg rent ut: springa gatlopp — och om dess ledamöter icke aro lika osårbara som Achilles, så ha de ingen annan utväg, än att genast o taga afsked, gå i kloster, eller bli stadsbud. ÄAnnu är icke den märkliga artikelserien afslutad, och man svätvar säledes i den mest spända nyfikenhet, hvem som skall föreslås till gretve Manderströms efterträdare, och hvilka personer som skola intaga de svenska sändebudsposterna i utlandet. Det är bekant, att grefve Manderström är illa anskrifven hos åtskilliga fraktioner, men isynnerhet har han ådragit sig en per. 1