Göteborgsposten – 27 december 1866, sida 1

block, hvarifrån andra linor gå, en till land och en till vraket och på detta sätt halas en och en i sender af de skeppsbrutna i land, hvarvid likväl stundom händer att genom kabelns sänkning i vattnet en del af färden måste ske genom deita. Som korvetten nu lag med bogen mot stranden och således för raketriktningarne visade endast en obetydligare riktpunkt, var det på detta afstånd ingen lätt sak att med de svarriktade raketerna råka densamma, ehuru hon oupphörligt upplystes af brinnande fyrverkeripjeser, och da linan till hvarje felriktad raket måste äterhalas i land, drog det äfven något på tiden mellan hvarje kastning. Efter sex misslyckade försök hväste åndtligen den sjunde raketen genom korvettens återstående rigg, och man må tro att det ombord icke saknades händer, som med begärlighet grepo deu smäckra linan, af hvars besittning så mänga lif berodde. Snart inhalades med denna den svårare kabeln fran land, dev räddande korgen besynte sin luftiga färd, och innan midnatt stod Orädds aterståcende besättning bergad på den engelska kusten, ler den med den ömmaste välvilja mottogs af en nängd män och qvinnor, hvilka skyndat till stranden ör att askada det hemska, men storartade skädespeet af ett stort krigsskepps nattliga strandning. Till vår glada förvåning återsågo vi äfven der en if de tretton, som vid båtarnes krossande hade Jörzvunnit i djupet och hvilka alla vi ansago förlorade. Denne raske man hade, då de öfrige slungades mot banken, lyckats simmande hålla sig uppe och viäkes sålunda af de rasande bränningarne än mot stranlen, än åter ut i sjön, tills han slutligen kastades ipp på ett ref, hvarifran hans rop kunde höras från truvden. Nästa ovallvag. ryckte honom likväl åter it i sjön; men han hade nu blifvit bemärkt af solcet på stranden, hvilket, i trots af sjöarnes valdsamset och i förlitande på sina goda räddningsbälten, törtade i sjön till den nödställdes hjelp och lyckades lucligen att, ehuru redan sanslös, uppbringa honom vå stranden. Spillsorna af de krossade batarne och 4 lik af de lrunknade 12 sjömännen uppkastades senare på stranlen. Liken blefvo med högtidlighet begrafna i den engelska jorden. Hvems var skulden till hela olyckan? torde man råga. Vi kunna tryggt svara: lotsens, som icke beäknade fartygets genom floden ökade fart. Ty, som nan vet, är lotsen, i hvad som rör ewt fartygs ma;övrvring, dess högste befälhafvare så länge han är umbord, och ensam ansvarig för hvarje dervid bezanget sel.