Göteborgsposten – 24 december 1866, sida 1

nyckfullt fuktiga skulle man kunna säga; alldeles våta på vissa delar, fullkomligt torra på andra. — Hvad är detta för slags golf? frågade Tiffle, när hon blifvit varse detta faktum. Några stenar gifva fukt ifrån sig, och andra icke, det är vil kändt ; men här äro samma stenar på halfva delarne våta, på de andra halfva torra. Och hvem har någonsin sett golfstenar fuktiga på en het sommarafton, när det varit så länge torka? Intet svar gafs härpå. Tjenarna sågo på golfvet med olycksbådande miner, ty den vidskepliga sägen som hängde tillsammans härmed stod lifligt för deras minno. Hofmästaren var den förste som bröt tystnaden. — Det är ingenting nytt, sade han; det är ett vanligt förhållande med detta stengolf. Hvad ser ni på, Ravensbird? — Det är högst besynnerligt, utbrast Ravensbird, som mycket uppmärksamt sett sig omkring i rummet alltsedan sitt inträde, detta ställe synes helt bekant för mig, ehuru jag aldrig varit här förr. Hvar, när och huru kan jag ha sett det? — I en dröm kanhända, inföll Tifle. I drömmar ha vi underliga syner. — Mycket möjligt, svarade Ravensbird, och hofmästaren vände sig om och såg på honom, förvånad öfver att denna anmärkning kunde komma från en så praktisk man. — Då vi ej ha någon särskild anledning att stanna 1var här och fruntimmerna dessutom kunde förkyla sig