Göteborgsposten – 22 december 1866, sida 1

41141 1) ALL aulltIUu tala 001C dl vara läsd!tc Jen ganska enkel metod, hvarigenom man genast kan komma på det klara med saken. Det är en smula mnemonik, det är alltsammans. Man bibehåller endast i minnet en liten sen tens, t. ex. at följande lydelse: Åe mej helst Sill-salat ! Det år icke så konstigt att komma ihåg, eller hur: Det kanske för ötrigt öfverenstämmer med mängens innersta tanke. Emellertid finnes i dessa enkla ord nyckeln till den stora hemligheten, se här: Ge betecknar Galgkrogarne, är första ordet i meningen l klamtslag, Iej (Masthugget) andra ordet 2 slag, Helst (Hagorna) tredjs ordet 2 3 slag, Sill (Stampen) fjerde ordet E 4 slag och slutligen Sallat (Staden) femte ordet — 5 slag. Det var hela hemligheten! Tycker man icke om Sillsallaten, kan man ju ändra sentensen till något som mera öfverenstämmer med situationen, som t. ex. Gå med höga sjuhills-stoflor eller Ge mej hit strumporna, Sophie eller någonting dylikt. På tal om eldlängda saker, må det tillåtas oss att i möjligaste korthet bemöta det långa beriktigande, hvarmed hr polismästare Lötmarck i gårdagens N:o funnit för godt att uppvakta denna tidnings läsare. Hvad beträffar sjelfva saken, d, v. s. polisens, eller råttare ar polismästarens, atgärder med anledning af det ifrågavarande bedrägeriet, så finna vi icke att berikiigandet på minsta sätt vederlägger hvad vi påstått och fortfarande taga oss friheten påstå, att nemligen eu betydlig och högligen klandervärd brist på förutseende härvid ligger vederbörande till last. Först och främst be vi att få upplysa hr L. att, ehuru vi icke vilja betvifla att han gifvit order om att Skandinaviska banken skulle underrättas om förhållandet, detta dock så blifvil uträttadt, att ett bud infunnit sig och helsat trån polismästare L., med förfrågan om någon vexel inlösts på e. m. Då härtill gafs det svaret att banken icke expedierar vexlar på e. m. frågade budet hurudaga dagen derpå banken öppnades, och då upplysning derom erhållits, aflägsnado sig sagde budbärare, sulan att tillägga något vidare. Frågas nu, om detta kan sägas att ha uppfyllt allan rättfärdighet? Vidare kunna vi alldeles icke förstå hvarför nödvändigtvis bestämd visshet om att brefvet innehållit en vexel skulle behöfvas för att vidtaga nödiga försigtighetsmått eller poliskonstaplars placerande i banklokalerna. Den bedröfliga töljden at detta uppskjutningssystem är genom tidningsreferaterna redan bekant. Hvarföre närvaron af en polistjensteman skulle förefalla andra dödliga så sardeles oangenäm, ha vi svårt att fatta, men vi förmoda att hr L., då han som chef yttrar sig sålunda om sina underhafvande, dertill anser sig, med rätt eller orätt, ha skäl, liksom det enligt vårt förmenande förutsätter en viss misstro till den aktning och det anseende som polismakten inom hvarje väl ordnadt samhälle ovilkorligen bör och kan åtnjuta. . De försök hr L. med en snart sagdt förbluffande naivetet vidare gör, att kasta hela tyngden af ansvaret dels på en af postverkets, dels på Enskilda bankens tjenstemän, kunna vi icko annat än på det bestämdaste tillbakavisa. Glömmer då hr L. att han likasom den öfriga polispersonalen representerar en af samhället drygt aftönad institution, hvilken det tillhör att uppfylla sin pligt, den att öfvervaka ordningen inom samhället, hvars pligt det är att icke på enskilda medborgare kasta bördan af dessa skyldigheter, och hvars ovilkorliga pligt det i detta fall varit att genast efter underrättelsen om bedrägeriet placera icke en polisman (är då den polispersonal hr L. eger ull sitt förfogande så ytterligt inskränkt, efter han belösfver komma fram med dylika darnsligheter ?), icke en, säga vi, utan flera polismän i och utom banklokalerna. vi tillägga att om endast den å Drottninggatan posterade poliskonstapeln varit underrättad om törhållandet, så hade bedragaren blifvit häktad, men nu ansåg sig sagde poliskonstapel, då han at den från Enskilda banken utsända törföljande drängen uppmanades dertill, icke kunna göra det på en muntlig order från kamreraren i Enskilda banken, utan först på tillsägelse af någon af sina förmän. Endast detta torde vara ett tillräckligt bevis på huru hr I., ännu sezton timmar efter det saken blifvit för honom anmäld, planerat för den brottsliges upptäckande. Efter meddelande af dessa till alla delar med sanna förhållandet öfverensstämmande upplysningar!, tro vi oss tryggt kunna till en rättsinnig läsares omdöme ötverlemna att! afgöra, huruvida befogad anledning må vara) för handen till den af krönikeskrifvaren om; f Il s 1 i I ö nämnda allmänna missbelåtenhet med polismyndighetens åtgörande i denna sak?. Hr L. torde slutligen ursäkta, om vi uppriktigt erkänna att vi alldeles icke bekymra oss om han finner vårt skriftställeri underhaltigt eller icke. Innan man i en så hög ton som den hr L. i sin uppsats begagnar uppträder som litterär kritiker torde man i hans ställning gjort rättast i att noggrannare studera Göteborgs stads polisförordning. Dylika