Göteborgsposten – 22 december 1866, sida 1

Fyra eldsvädor på tjugoåtta timmar, det kan dock äfven i Göteborg anses som nästan något för mycket! Det skulle alldeles icke förvåna oss om en resande, som tillätventyrs natten mellan Måndageu och Tisdagen dvaldes i någon af våra allmänna eller enskilta assyler för trötta vägfarande, af det oupphörliga dundrandet, larmklockans dån, sprutornas rassel mot stenläggningen, folkmassornas larm och gny tagit sig anledning att misstänka att att vår goda stad blitvit förklarad i belägringstillstånd och att fienden som bäst hölle sitt intåg. Vi vilja icke tala om de stackars eldsvådsreferenterna, hvilka i then nattene gingo ur och i sina sängar alldeles som vågen stiger och sjunker vid stranden. Vi vilja hellre påpeka den raskhet, hvarmed våra brandkårer vid första larmsignalen genast voro på benen och i fullt carrisre ilade okända faror till mötes. Då man ser den utomordentliga snabbhet, som vid dessa tillfällen utvecklag, skulle man vara trestad att sätta tro till en dunkel sägen, som hviskar om att åtskilliga af de mest nitiska tjenstemännen icke sofva mera än med ett öga i sender, att de aldrig ligga afklädda och städse ha ett ben