Göteborgsposten – 17 december 1866, sida 1

.. CeCdlfta CtKular som Lavaletto utfärdade, då han efter Drouyn de Liuys var tillförordnad utrikesminister, innehålla er utvariig lexa, och vi ha ej fått den på vår vapen: äras bekostnad; de visa oss nödvändigheten af at ofordröjligen ställa vär militära organisation på full: ständig fot till värt landomrades sörsvar. Mer Frankrike kan ej fortfara med att halla en million soldater under vapen, lör att när som helst kunna möta ett augrepp; ett sådant tillstånd kan endast vara en Ösvergång till varaktigare förhållanden, till en ny fredsperiod, under bvilken en sann jemnvigt råder i Europa, och härtill erfordras, enligt franska folkets mening, en tillökning i Frankrikes område. Den kejserliga regeringen, hette det vidare i det anförda cirkuläret, enser och har insett det grundade i sådana annexioner, hvilka med absolut nöavändighet namgingo af förhallandena, i det de åter wllförde taderneslandet en befolkning, som hade samma deder, sawmma nationalanda som vi, och det var af Savoyens och gresfskapet NIZ:zas fria samtycke, som hon begarde sina naturliga gränser aterupprättade. Och i site bref till Droyn de Lhuys skref Napoleon III: -Om Europas jemnvigt blefve kullkastad, om Eu:oupas karta förändrades till utes utande lördel för en tormakt, då skulle älven han utvidga sina gränser med vapenmakt, om Frankrikes moraliska kralt ej kulle vara ullräckhg. Kort elter det dessa yttranden framkommit, började frågan om Belgiens intöre nivande i Frankrike dyka upp inom franska pressen, och under sista tiden bar hon nåstaa dagligen komwit på tapeten. Angreppen på Belgien Bru ytterst håftiga i de olficiösa Iruuska tiduingarne, och de rikta ol. a. emot detsamma den allvarliga beskyllniogen, att det soretager rustningar, hvilka äro osorenliga med dess ställniog som en neutral stut, och att dess statsmån söka frumkalla en ny koalition mot Frankrike. Nu nämnes ofta Rhengräansen i stället för Belgien. Vi skola här anföra några yttranden, som vittna om, att diskussionen är i full gang. Gårandin, som till det yttersta bekämpat planen om den transka armåens tillökning, uttalar sig unaturligtvis älven emot, att en allmän omröstning skall kommu att ega rum i Frankrike, huruvida folket önskar att komma i besittning af sina naturliga gränser eller tårcurager att halva fred. De som vilju ha Rhengränsen och önska armåen tillökt, heter det i -la Libert6-, skola afgifva en rösteedel med Ja; de, som heldre vilja värnepligten afskaffad och bibanorna färdigbyggda, skola svara Nej. Ja skulle vara detsamma som krig, Nej skulle betyda fred. Det kan knappast vara två meningar om, hvilken utgång en sådan omröstning skulle 1å; ty Girardin har visserhigen gjort otroliga ansträngningar, för att skusta de Brightoska idcerua inträde i Frankrike, men ban har icke haft lycka med sig. Fransmännen ha rått in på srihandeln, men låtit Manchesterpartet behalla resten at programmet. Med anledning af en nyligen uppstanden skandalös process, hvaraf trumgår, att ett obskyrt franskt blad under polska upproret sålde sig vill ryska beskickning n, skref den vtficiösa Pays? för eu par veckor sedan, att det tyvärr ej kunde vara tvifvel underkastadt, att Ryssland, Preussen och andra främmande makter förskaffat sig allierade i Paris; men i provinserna, tillade bladet, känna alla sina hjertan klappa, då de tänka på Belgien och Rhengränsen, och de vilja offra sin sista blodsdroppe, för att komma i besittning al de nya gränserna.? En redaktör af en proviustida., som går i Girardins spår, nedlade protest häremot. Man benöfver blott fråga bönderna, sade han, så skall man så höra, att de icke vilja ge en enda blodsdroppe, för att få dricka ur Rhen och Schelde; mun kan ej få ihop tusende bönder, som vilja inläta sig på ett sådant öfventyr; de hafva i sig alltför mycket af Sancho Panzas natur, för att lata omskapa sig till Don Quixoter. Härtili svarar en af redaktörerna af Payst:; Ni inbillar er, att ni känner de sranska bönderna, och tror er kunna jemföra dem med Sancho Panza; men dessa Sancho Panzar, som ni så qvickt kallar dem, togo Malakoff och segrade vid Solferinv, och de skola, så sannt det finns en Gud i himlen, snart dricka al Rhens vatten ur sin hand... Ni känner blott ett inte, nationelt tädernesland, och ert hjerta kommer endast i rörelse, då det är fråga om frihandel Men jag är protektionist, så fort det gäller mitt lands ära, storhet och odödliga kall Ni är en krämare och jag är en fransman; deri ligger skilnaden emellan oss. Ni uppmanar mig att fråga bönderna jeltva, huruvida de vilja offra sitt blod för Frankrikes ära, för Rhengränsen. Jag har ej tillsport dem; men jag har redan tagit dee 500,000 Sancbo Panzar till borgen, som gå i uniform, och jag är säker om, att de ej skola motsäga mig; till en början kan det vara nog, och beböfs det flera, skall man kunna fa dem. Vatrie meddelar, att d. 13 d:s hölls ett ministerråd i Comp egne, hvilket bevistades älven af kejsarinnan. I Paris väntar man nu bestämdt kejsarinnans afresa till Rom. En af Rysslands officiösa tidningar, nvaliden, uttalar detta lands sympatier för Kretenserna, men förnekar, att Ryssland på något faktiskt sätt bistår dem. Preussens otficiela tidaing Staatsanzeiger förklarar på det bestämdaste, att uhpgisten om, act Bismarck mottagit den nordslesvigska deputationen, som velat uttala önskan emot Slesvigs delning, är fullkomligt diktad. Den slesvig-holsteinska deputationen har man ej här lagt märke till, ej heller kunde Bismarck, som öfverhufvud ej mottager depuzattoner, mottaga denna, än mindre hafva afgifvit en sådan förklaring som den uppgatna (att omröstningen i Nordslesvig skall uppskjutas) Å De värdepapper, till ett belopp af 19 millioner, som konung Georg af Hannover tagit med sig, skola törklaras ogiltiga och nya papper komma att utfärdas — så skritves atminstone trån Berlin. Senare Post, Officiösa korrespondenter från Preussens hufvudstad till utlandet lyda sålunda: Den eftertryckliga ton, hvari den preussiska statstidningen dementerar de till Dsnmark kolporterade tendensberättelser, bekrättar, att Preus sen under inga omständigheter har för afsigt att undandraga sig de sörpligtelser, det åtasit sig genom fredsfördraget i Prag. — Vi tå 1