Göteborgsposten – 12 december 1866, sida 1

den andra socken ar lika EXCmpellost, som att giftermål emellan befolkningen i de begge socknarne eger rum. När nu Össmobönderna fingo visshet om att en i Sorunda bosatt man skulle erhålla den socknens röster, så blefvo de ense om att ej rösta på honom, och då de kände att gamle riksdagsmannen på Berga? (Sahlström) hade förordat rektor Siljeström, så afgåfvo de sina röster på honom. Man kan för öfrigt säga, att i de andra socknarne röstade flertalet bland de intelligenta valmännen på rektor Siljeström. De som tilldelade friherre Bonde sina röster gjorde det emedan de äro protektionister och blilvit bibringade den föreställningen att friherren är så älven. I alla fall kan man säga, att då friherren nu blifvit besegrad, är det ingen förödmjukelse att ha fått lemna platsen till rektor Siljeström. I Thorsdagens Dagligt Allehanda har en del af baron Bondes vid valmötet i Södertelge upplästa bret blifvit offentliggjordt. Den del deraf, som innehöll ett i artiga ordalag riktadt anfall mot rektor Siljeström, har försigtigtvis blifvit utelemnadt; men deremot meddelas brefvets kärnpunkt: för ringen att friherren icke hyllar protektionismen, utan blott ogillar att tullreformen infördes före näringstribeten, före en låg och rättvist fördelad beskattning, före utvidgade låroanstalter, före reformen af värt bankoch kreditsystem, och framför allt före åstadkommandet af väl ordnade kreditanstalter för jordbruket — med få ord sagdt, alltså före lösandet af en mängd invecklade problemer, hvartill sannolikt ännu en mansälder erfordras. Huru dessa problemer skola lösas, utan att åstadkomma omstörtningar, erkänner sig frih. ej kunna uppgifva, men låter kommande riksdag det nuvarande systemet hejdlöst fortfara, så väntar oss ingen ljus framtid. Om frih. B. icke är protektionist, så kan man dock ej undra på att, efter dessa uttalanden, hans valmän antogo honom vara det. Efter nära ett års hvila har den excentriske expeditionssekter Ringborg återigen gripit till pennan och trån IIotel Rydberg, der han håller till, fabricerat en ny pamflett med titel: Åom den Svenska Censuren. Motgångarne ha på den sista tiden märkbart medtagit hans själskrafter. Han är ej längre densamme rasande Roland, som ännu vid denna tid för ett år sedan, då han med så mycken hetta bekämpade representationsreformen. Han vill visserligen ännu vara förkrossande i sin vrede, men förmågan tryter honom. Egde jag en Crusenstolpes fint skurna penna och hans icke mindre fina kombinationsförmåga, så skulle jag måhända i tå ord kunna skildra den svenska censuren allmänna beskaffenhet och följder, yttrar han med ett fullt berättigadt vemod. Af den Crusenstolpiska qvarlåten skapen har R. sökt tillegna sig ett — neml. Crusenstolpes begär att rikta insinuationer mot dem som han angrep. Crusenstolpe sårade dem med en fin stilett; hr Ringborg åter använder en grof slagtarknif med afbruten udd. Alla de missöden, för hvilka han anser sig hafva råkat ut, bestående dels deri, att boktryckarne dragit sig för att trycka hans pamfletter, dels att bokhandlarne vägrat sälja dem, dels att hans uppsatser ej till offentliggörande mottagits af någon tidningsredaktör — till alla dessa missöden är den censur och den terrorism, som radikalisterna inom vårt land utöfvar skulden, påstår hr Ringborg. Men hvem utöfvar denna censur, naturligtvis enkom införd för hr Ringborgs pamlletter? Jo, i: en insam association, som kallar sig bokförläggare-föreningen. Den har sina agenter spridda kring hela landet. Men i deras intresse ligger ju att sälja så mycket som möjligt af pressens alster, ty af törsäljningsprovisionen lefva de ju? Visserligen — men hr i R. har räknat ut, att dessa agenter tillika ega boktryckerierna och tidningarne i landsorten, och de kunna ju lätt genom en fin vink från justitieministern, ar hvilken de sägas vara beroende, blifva nödgade att hindra spridningen! af alla andra lika upplysande och allmännyttiga skrifter som hr Ringborgs. Ni inser nu ganska latt hvem det är, som genom infäran-A Jet af en hemlig censur hindrat afsättningan af hr R:s pamfletter. Men censuren i detta tall är dock långt ifrån så betänklig, så våd lig, som i ett annat af hr R. antydt fall, ne ml. om justitiestatsministern skulle önska att, 89 genomforande af någon radikal förändring al vårt nuvarande monarkiska statsskick, undanhålla allmänheten de uppiysningar, som kunde motverka upptyllandet af en sådan önskan. Man kan ej neka, att hr R. just icke tänker högt om landets mest framstående embetsman. Men hr RB. kan ej förlåta honom att han — frih. Do Geer — framlagt representaionsförslaget, bvars antagande skall uppväcka mnarki och medföra revolution, derom är hr R. fullt förvissad, ehuru tiden och stunden lär allt detta skall ske, ej närmare af honom ingifves. — Den lilla brose byren är onekligen ett kuriosum. När man läst den till slut, förvånas man öfver att en så gammal man — : u 2 ir Ringborg närmar sig, om han ej redan Innnått cavtintalat — ännn kan Allav pöttaran