Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 2

sen gamla oppositionen i deputerade kammaen och den konservativa utgången at valen, lvilka företogos innan trupperna hemkommit ill Berlin, var man böjd för att tro på en varaktig fred mellan representationen och regeringen. At det liberala partiets splittrade betändsdelar bildades under ledning at TWesten och Unruh ett nytt nationalt7 parti, som uti sitt program lofvade att understödja regeringens utrikespolitik, hvaremot det med afseende till det inre regeringssystemet törvehöll sig en lojal opposition. En del af den orna venstern betecknade deremot en sådan nellanställning såsom sjeltmotsägande och ohällvar samt föredrog att tasthälla vid sin gamla ståndpunkt. Emellertid bletvo de båda vigtigasto sväfvande trugorna: Eftergiften för de tre budgetlösa åren och militärorganisationen, ordnade i enlighet med regeringens önskan; afseende på lagarue om de besegrade länlernas införlifning visude dep. kammaren sig illochmed itrigare än Jeltva ministeren. Emelertid tyckes det nya nationala partiet hatva hängitvit sig åt oriktiga förväntningar om eu öreslaget systemskifte i Preussens inre regering. At presidenternas yttranden i kammaren och tidningarnes berättelser framgår tydligt, att nämnda parti omickraue sig med lioppet om principiel oenighet i ministeren. Dewua split skulle, antog man, sluta dermed, all de statsmän, som voro upphöjda öfver ett småaktigt undertryckmngssystem i ue inre borhällandena, neml. Bismarck, Roon och v. d. Heydt, skulle skilja sig trän de otriga mera underodnade regeringsmedlemmarne och supplera sig med konservadvteliberala esementer, hvilka då kunde ställa sig på god fov med dep. kammaren. Ålvon om detta skulle slå tel, trodde man likväl, att en liberal inre praxis skulle bli antagen till ersättning för de deputerades stora estergifter. Ar allt detta har hittills ingenting inwiäffat. Den minister, som tycktes stå dep.-kammwaren mest i vagen, lurikesministern Eulenburg, har tvärtom vid Hera ulidalfen på det bestämdaste tramballit hela den nuvarande ministerens solidaritet och fullkomliga enighet, med atscende på såval yttre som iure någor. Foljden haraf har varit den, att den gamla vensdtern ocn det nya nationala partier åter börja närma sig hvarandra, att dera af de udningar, som hitulls nastan obeungat understodt regeringen på grund al henues stora resultater i utrikespollliken (t. ex. Woser lcitung, Hamb. Nacnhr., Koln Zeit.), uu åter börja att, tastän varsamt, öppna sina spalter tor opposiuonens anmarkumgar, och au man ullocumed talar om ett fornyande al det gamla operationssattet emot regeringen. Hvad som måhända mer äv nagot annat bidragit till tramkallandet at misstämning bland sep.Kammarens liberala majoritet, ar återupptagandet af processen mot deputeraden Twesten på grund al dennes bekanta hafuga angrepp mot det preussiska rattsväsendet. Justiuekandleren har nu vadjat vill högsta domstolen i Berlin mot Twesteos trikannande vid lägre rätt och tordrat tor honom ett swrall al två års statslängelse. Inom dep.-kammaren har underrättelsen härom tramkallat stor rörelse, och den rådande stamningen har funnit sitt uttryck i resultatet at en omröstning d. 4 d:s, i hvilken man med 153 röster mot 150 nekade inrikesministern Eulenburg en summa at 35,000 thaler, hvilken var bestämd tull nemlig dispositionstfond for polisangolagenneter. Det tal, TWesten vid ulliafllet holl, var ör situauonen särdeles beteckuande. Han sade bl. a.: Inrikesministern har förklarat, att regeringen