Göteborgsposten – 11 december 1866, sida 2

vara innan sorgerna drabbade honom; då vädret var vackert fördes han tillochmed ut i fria luften sittande i sin rullstol. Squire Lester gick vanligen på ena sidan om den, Adelaide på den andra. Ibland beledsagades han af Geoffrey Dane, och vid dessa tillfällen var lady Adelaide aldrig der. Men denna förbättring räckte blott ett par veckor; mr Hillary kunde ha sagt att den var bedräglig tån början. Han fick ånyo intaga sjuksängen och denna gång för att aldrig mera derifrån uppstå. Som fallet är med de flesta kroniska sjuka, tycktes han ej ana atthan var dödligt sjuk. Att döden visseriigen inom en ej så aflägsen period skulle bli slutet på hans lidanden hade han ett slags obesuimdt medvetande af; men han betraktade den ej såsom mycket nära förestående. Detta gjorde för öfrigt ej heller läkaren: hans sjukdom var af den beskaffenhet att han kunde ryckas bort hvilken minut som helst eller lefva ännu sex månader. Han yrkade allvarligt på att Adelaides giftermål skulle ega rum: slottet skulle bli Geoffrey Danes hem samma ögonblick han upphörde att andas, sade han, och vore då ej någon passande bostad tör henne. Mr Lester understödde honom häri; han hade ett särskildt tillståndsbevis i beredskap och besvor Adelaide att åsidosätta formaliteter och ceremonier och samtycka. Det tjenade till intet. Adelaide ville ej lyssna till några skäl och han kunde lika väl ha talat till vinden. Hon var i djup sorg, invände hon, och hennes tante och Harry voro ju helt nyss begrafna. (Forts.)