Göteborgsposten – 10 december 1866, sida 1

— ——— s— — ——— — Ni har säkert ej sagt någonting om den der saken jag berättade er till miss Bordillion! utropado han. Ni sade väl ej att hon stod i begrepp att gifta sig mod husbonden? — Jo, det gjorde jag, och jag sade äfven att ni omtalat det, svarade Tiffle triumferande. Jag förklarade henne att jag ej var van vid sådana smygvägar i ett hus och jag sade upp mig med detsamma. — Men, sade den förbluffade taffeltäckaren, det är ej miss Bordillion som mr Lester ämnar gifta sig med. Visserligen ej. Det har jag aldrig sagt. Tiftles gröna ögon stirrade. IIon trodde att Jones bedrog henne. — Hvem är det då? — Om jag säger er det, måste det vara i strängaste förtroende, mrs Tiffle. Då jag förut talade med er om saken, visste jag ej någonting med säkerhet, jag blott gissade; men nu har jag blifvit fullt säker derom. Det är den vackra flickan i slottet, lady Adelaide. Tifsle tyckte ej om att göra sig sjelf till narr, som hon nu fann att hon gjort; hon gick upp på sitt rum och stängde sig inne. Hon satt der under en halftimma betraktades saken från alla sidor och gick derefter med mjuka steg in till miss Bordillion, som satt vid sitt arbete i frukostrummet. Mycket olika var denna Tiffle från den trotsiga och utmanande Tiffle som för ett par dagar sedan infunnit sig. Hon stod i en ödmjuk bedjande ställning, med den ena handen lagd öfver den andra, som hennes vana var då