Göteborgsposten – 8 december 1866, sida 1

—— ———lagt sitf svard, ett af vår träflottas dugligare tartyg är tör alltid utplånadt från vär forut nog magra örlogs skeppdlista, och hvad ännu mera ar ett stort antal — ty när det gäller törspilda menniskolif är hvarje slutsumma stor — krafuga mån, hurtiga Sveas söner för alltid försvunna i hafvets djup. Etter tullbordadt värf ilade Orädd åter tillbaka ull det kära fosterlandet; mähända att just under det stormens maktige ande tycktes torna upp den ena skyhoga vagen etter den andra som nya hider i dess våg, under det att vindarne roto sina olycksprofeuor genom tackel och tåg, måhända att just den olycksdigra aftonen hos mängen at dem, som nu hvila i sjomännens stora samiljegrat, hatvet, tankeu lade förut till det tretna hemmet, till den kommande julens okonstlade tröjder, att hoppets genius sakta hviskade i hans inre: Efter stormarne kommer Iriden, snart är du åter i hemmets lugna bamn! Ocn friden kom och hamnen hanns, men det var icke ett jordiskt, förgungligt hem s.m mottog dem, det var det stora sadershemmet deruppe. dit inga otormar nål Man känner ännu icke hela omlänget at den umade olyckan, ej heller dess egemliga orsak, men antagligen har den, då fartyget hade lots ombord, varit ytterst beroende al någon brisuällghet i maskineriet, och detta r så mycket mera troligt då, som man vet, fartyget på utresan under svår storm i södra delen at Nordsjön tick maskinen så skadad, alt propellern for en langre tid måste vara atkopplad. Fartyget synes sålunda ha hatt ettdera för svag eller felaktig maskin redan vid utgåendet och i sädant fall drabbar en svår törebråelse, icke befalhafvaren eller besåttningen, utan dem som hatt med fartygets utrustning att bestyra och dem som beordradt ett så qvalisiceradt fartyg tll en dylik maktpåliggande expedstion. Riksdagsmannavalet är förbi och har lemnat det resultat vi i förra krönikan förutspådde och som ötverallt helsats med liflig tulfredsställelse. Visserligen har intresset tör denna fråga varit ganska hfligt, visserligen har man både här och der gett små pikar om agitationer, visserligen har måhanda hos en eller annan at de kandidater som uppotallts, förhoppningarnes våg oroligt stigit och tallit, men annu ha vi dock icke kommit så längt som i Filadelfia, der, som tidningarne berättat, på grund af den jäsning och vercitement som rådt med anledning af kongressvalen, icke mmdre än sex kandidater insjuknat i hjorufeber. En lindrig släng af gallteber är väl det värsta, man hos oss under dyhka förhallanden kan ådraga sig. Julen står för dörren, och i de bättre lottades bem bråkar man al alla kratter för att å det rikugt trefligt ull den betydelsetulla uftonen. Men I, som efter slutade bestyr kunnen, nar klockan från Domkyrkotorunet i hogtidliga slag manar eder att infinna eder i templet, för att i den for vår stad egendomnga Julbonen aflagga alla verldsliga tankar, och ueritrån kunna återvända till ett festligt upplyst och pyntadt hem, tron I icke, att de känslor af frid, som då tylla edra bröst, skola kännas annu ljufl gare, om till dem sluter sig känslan alatt ha sökt, så långt er förmåga sträckte sig, göra helgen till en hågtid älven för edra mindre lyckhgt lottade medmenniskor? Jo, helt sakert! Vi äro dock långt ifrån att nu vilja tvinga på er föremål for eder barmhertighet; vid en sådan högtid finner alltid menniskokärleken tillräckligt många sådana, utan att de, ätmmstone här behöfva påpekas. Men — Julen ar ju företrädesvis barnens högtid, är det icke sä? Nävål, när edra blickar leta sig fram bland vara prunkande tidningsannonsers Nytt till Julen--tramhätvande leder, läten då dem icke ötverhalba följande blygsamma vadjande uil ert bjerta: De som halva aflagda kläder att bortskänka åt fattiga barn i härv. S.abarosskola ourbedjas utt aslemna sina gafvor i Småbarnsskolan a Rosenlund till sörestendamaonan fru Levander. Boholvet bland de Små eleverna torde kunppast behöfva påpekas. Ack, I mödrar, som sjeltva gladja er åt alt se edra älskliugar nätt och prydligt klädda, I skolen väl huona förstå, hvad några af de små plagg, hvilka för dem icke längre kunna vara ull någon väsentlig nyua, i den latuges koja at en moder kunna betraktas som högtidsklader för hennes små. Om det vågonsin på jorden sianes en ren och ogiumlad sympati, så är det den som kommer det ena mouershjertat att förstå det andra, och det är dertoro företrädesvis till eder mödrar som vi i detta hanseende vädja.