Göteborgsposten – 6 december 1866, sida 2

(11 n ÅSdTIgmet Där goda trukter och att man får tag i den irländska republikens ofverhufvnd, innan han blir i stånd att göra ondt, 1yckes denne ytterst sluge man, som är mycket öfvad i att sörkläda och dölja six, likväl hafva älven denna gång gäckat sina vaktare. Det finnes mycket, som talar för, att han redan betiuner sig i Irland, och att det bekanta telegrammer on hans afresa från Amerika endast är ett puts, genom hvilket Fenierna tänka bringa engelska pohieen på viilospår. Fenierna i Irland och England ä:v mrje fall fast öfvertygade om, att de hafva sin anförare hos sig. Det säges, att han i sorliden vecka anländt till Cork med amerikansk ångare och gått i lav: derstades med en del irländska yankees. Dessa gaster forefollo polisen misstänkta och blefvo äfven qvarhällna någon tid; men de fingo dock till sist lot ait gå i land, sedan tvenne at de oskyldigaste en kort tid varit arresterade. Stephens skall halva varit bland dessa resande, Om det förhåller sig så, hafva vi häri ett nytt bevis på, att Fenierna hafva uuhängare äfven bland den irlandska polisen. Någon obetydlig person kan denne Stephens ej vara, fastän han delar sin landsmåns svaghet för att taga munnen full. Tyvärr finnes det ej någon utsigt till, aut han skall kunna åsamka sitt tädernesland annat än olyckor genom den talang och den energi, hvarmed han verkar för sin sammansvärjning. I det vestra och södra Irland hafva nästan alla bönder och arbetare anslutit sig till fenierna, och det kan å) vara något tvifvel underkastadt, att de skola vid första vink gripa till vapen. I Times4 för igår finnes en hotande artikel, hvilken med grym bestämdhet låter de upproriska senierna veta, hvad öde som väntar dem. England förstår i hvarje fall konsten att undertrycka uppror och trampa de upproriska under fötterna. Irland har sjelst upprepade änger måst göra denna ersarenhet. Upprorat i Indien och händelserna på Jamaika ha lemnat nya exempel på, med hvilken blodig energi och hänsyuslös grymhet Eagland brukar uppträda vid sådana tillfällen. Times hotelser väcka större fruktan hos Irlands vänner, än tanken på ett lyckligt uppror, hvilket nogsamt kan anses omöjlivt; befolkniagen skall bli prisgifven åt den segerrika soldateskeus iaseri, Feniernas band skola utan nåd och barnheriighet bli nedhuggna, efter det de sprängts på flykten, och till sist komma krigsrätternas blodiga orgier. Uti det ministerråd, som hölls i går, sysselsatte man sig uteslutande med de irländska förhållandena. Det beslöts, att trenne engelska regementen skola genast afsändas från Aldershot och Manchester, för att stärka armåen i Irland. De miliscegementen, som skola öfvertaga garnisonstjensten i Irland, bli uniformerade i största hast och göras marschlärdiga. För tidpunkten betänkligt är, att resormmannen Bright just nu låtit offentliggöra ett bref, hvari han i afseende på Irlard yttrar: Den irländske godsegaren känner sig säker under de engelska vapnens skydd, och hans fattigare landsmäns ställning bekymrar honom föga. Om än missbelåtenhet och uppror hota ön, sotver han likväl i ro; den beskärmande stridsmakten lugnar honom i afseende på hans inkomster och inflytande. Låge Irland tusen mil längre borta, skulle det plötsligt se annorlunda ut. Rätt och rättvisa skulle då utöfvas, och tolkets hämnd utrota godsherrarne. Hr Bright slutar detta bref med önskau om allmän valrätt; ty blott ett ur det förenade konungarikets hela betolkning framgånget underhus kan göra ett slut på det hotande tillståndet. Orden äro sanna och trartande såväl hvad Irland angår, som sjelfva England, der kapitalet och arbetet ställa sig mer och mer fiendtliga mot hvarandra, i det arbetet allt bestämdare fordrar större politiska rättigheter. De af denna anledning vidtagna många reformdemonstrationerna öfver hela Storbritannien sluta för i år med en jätteprocession, hvilken i Måndags utfördes at Londons arbetareoch handtverksbefolkning. Ideen härtill tyckes hafva utgått trån ordf. tör de londonska arbetareföreningarne, mr George Potter, hvilken meddelade sin plan åt John Bright, som tillkännagaf sitt bifall och lofvade sitt understöd. Ett utskott nedsattes genast, för att vidtaga de nödiga törberedelserna; förnämsta svår.gheten var att finna en lämplig plats för ett folkmöte af så oerhörd omfattning. Efter flera fåfänga försök att tillåtas begagna en af de större parkerna (neml. Hydepark), beslöts omsider, att mötet skulle hållas i den s. k. Walham-Green, som ligger vester om London c:a 4 eng. mil från S:t James park, der processionens deltagare skulle samlas. Från de flesta reformföreningar i landsortsstäderna väntades deputationer, som skulle ansluta sig till tåget. De olika arbetareföreningarne från London och förstäderna samlades tidigt på törmiddagen i S:t James park, der de ordnades och uppställdes i afdelningar, för att derefter i ett högtidligt tåg med fanor och musik afmarschera till Walham-Green. Antalet af processionens egentliga deltagare uppskattades af Times till 200,000 man. Detta blad har uppträdt mycket gramse mot hela tillställningen och förutspått oordningar och excesser, hvilka det ansett polisen ej kunna förekomma. Såvidt man hittills vet, har dock ingen oreda timat, utan ordningen upprätthållils. Tidningarne från Amerika berätta, att England ännu icke svarat på Sewards fordran om reglering af Alabamaanspråken. Newyorker blad meddela missnöjda uppsatser ur Victoriatidningarne och smickra sig tillochmed med tanken, att denna britiskt-australiska koloni känner behof af att ansluta sig till Förenta Staterna. De ryska polismyndigheterna i Petersburg och Moskwa hatva kommit under fund