Göteborgsposten – 1 december 1866, sida 1

—— — — — ligen vara af motsatt åsigt mot er. Nägonstädos måste väl de åsyftade personligheterne ha sin plats och midt på gator eller torg vore ännu mera hindersamt för trafiken. Oss veterligen inskränker sig belamrandet till hörnet vid Museum och Smedjegatan och hr Larssons hus vid V. Hamngatan och till en del äfven å f. d. Kämpobron. Vi passera dagligen flera gånger dessa punkter och kunna intyga att det är högst sällan som vi hos der placerade grupper och personager erfarit något begär att med atsigt stå i vågen för eller törolämpa förbigående. Dessa personligheter, hvilka ni synes betrakta som samhällets parias, ha det heller icke för trefligt må ni tro! Alt tillbringa en stor del af dagen under bar himmel, i regn och tö, i blåst och snö, ofta i en beklädnad, som icke förmår skyla de blåtrusna lemmarne, kan just icke bidraga till att göra lynnet godt eller hjertat mildt stämdt mot bättre lottade likar, och det är derföre så mycket aktningsvärdare både att bitterheten icke ottare tar ut sin rätt och att man, dessbättre, icke ottare bland dem finner af starka drycker till öfvermått berusade. Om vi ej misstaga oss, var det den utmärkte polismästare, som samhället före den närvarande egde, som med kraftig hand inom denna klase lade grunden til: den bättre anda, som nu, efter hvad det synes oss, der är rådande. Så länge staden ej anvisar dem någon bestämd lokal, der de inomhus kunna samlas, så länge måste de med himlen till tak och gatstenarne till golfmatta, för sitt eget uppehälle belamra trottoarerna. Om vi således icke kunna dela era åsigter i denna punkt, så är det för oss en glädje att kunna instämma med er i en svag förhoppoing. att polisen, hvad vidkommer sträng ottersyn och beifran af det i sista punkten påpekade okynnet, gör hvad den vederbör och hvad den lätt bor kunna komma ut med under det enformiga vankandet från det ena gathörnet till det andra. Men, min bäste, tror ni ej som jag att detta kommer att höra till de s. k. fromma önskningarne? Från prosan till poesien! Vid genombläddrandet af posten för veckan — ty äfven krönikeskrifvaren har sin lilla post, och den just icke så liten heller. det synes minsann nog i papperskorgen — hittade vi på följande rimmade stump, hvilken författaren kallat: Vinterqväde på Södra Hamngatan. Vintern är kommen! Smått bister, minsann, Sätter han rosor på flickornas kinder, Men om för Sjöfarten han lägger hinder, Rede han sjelf sig, så godt han det kan! Ty, se grossoren bak örat sig tar Och uti näsan fundersamt sig nyper. Herre min Gud! IIvilka roliga typer, Som Södra Hamngatan bjuda på har. Se, hvilken trängsel och hör hvilket skrik! Löjtnanter, stadsbud. kommiser, mamseller, Gummor med bakelser och karameller, Item paraden? med ljuslig musik. Pojkar och hundar, kareter och tross, Ungmör (f. d.!) med sötsura miner, Jungfror i stora och små krinoliner, Dandies i käpp — och pince-nez, det förstås! Ut måste alla på vår promenad, Solen, hon glimmar så fryntlig och vacker, Mot våra hjertan hvad mängd af attacker, Amor! Hvad oro du kommer åstad! 6. S—nm. Att lemna en epistel. isynnerhet en poetisk, obesvarad, anse vi skulle vara, minst sagt, oartigt. Krönikeskrifvaren tillåter sig derföre att egna författaren följande välmenta Replik. Hvem du må vara, o rimmare, märk: Amor är lik sig båd vinter och sommar, Kärlekens ros hela året om blommar, Ergo, till kommande strider dig stärk. Stärk dina sinnen och stärk din Pegas, Drick ur Kastalias eviga källa; Nyr idcer der fram mot dig välla, Mon — låt Pegasen få också ett glas! Anna Sofia Nilsson, som i dag tyller sitt 18:de år, kommer med anledning deraf att under dagens lopp ge ven utomordentlig förestallningå Bloms stora sal. Vid tillfället kommer ijemväl en trvckt skildring