Göteborgsposten – 30 november 1866, sida 1

— —— — — en — den om frihandeln — som tager i anspråk all möjlig tosterlandskärlek, ty här gäller det mitt och ditt. Tal. hyllade srihandelssystemet, ty han hade ej kunnat undgå att taga intryck at den kommun, i hvilken han så länge vistats. Tal. ville dock att man skulle gå försigtigt fram på frihandelns väg och se till att man derunder icke förglömde hvad som vore rätt och billigt. — Hvad angick försvaret af vår sjelfständighet vore tal. viss att känslan för denna skulle bland oss vara lefvande och göra hvarje offer lätt. Nu förelåge en lång följd af artiklar, hvilka måhända skola utgöra öppningen för en diskussion i denna fråga. bet angelägnaste är att ega vapen. Vi ega redan. en militärorganisation — armåen, beväringens fem klasser och de frivillige — det behöfs nu först vapen. Regeringen har ock allvarligt tästat sin uppmarksamhet närpå, och 1 kronans magasiner finnas stora förråder at vapen, som tillochmed kunna förvandlas till repetitionsgevär. Det öfriga at denna fråga kan tåla diskussion. — Hvad angick tolkundervisningen, vore åsigterna delade 1: tvenne. Den ena litade exklusivt på lärarens förmåga, den andra på vexelundervisningsmetoden. Det är dock nu all anledning att antaga, det en fusion mellan båda skall ega rum. Ett försök härtill har redan skett inom Slöjdföreningens skola. — Tal. upprepade till slut, atv han inga illusioner hade om att bli vald, och yttrade, att at alla de examina han genomgått hade denna varit den svåraste, hvadan han väl ock blefve grundligt kuggad. Ordf. framställde nu om hr O. Wijk, som vid förra sammanträdet utsågs till kandidat, och nu var närvarande, ville tillkännagitva, om han vore sinnad att antaga förtroendet. Hr Wijk framträdde och ville nu begagna tillfället att förklara, att han med djup nacksamhet mottoge förtroendet. Tal. yttrade att han var nog lycklig att dela de åsigter, som hystes af Göteborgs representanter vid iöregående riksdag, hvilka med så stor framgång bidragit till landets utveckling, den der kulminerat 1 nya riksdagsordningens antagande. Tal. trodde att månget hinder för densamma skulle genom enigt samarbete försvinna. — I alseende på folkundervisningen hyste tal. det hopp, att några större meningsskiljaktigheter ej törelunnes. Det hade blifvit sagdt, att kunskap är makt, och tal. trodde ej att man säkrare kunde öka landets makt, än genom att så bildningens frön så tätt och så djupt som möjligt i samhällets lager. — Oaktadt en tredjedel af landets inkomster användts för vårt försvarsväsende, så säger man nu att vi ej ega något försvar. Orsaken härtill ligger i materlelen. Nyare tiders brådstortade uppfinningar ha gjort att vi blifvit efter härutinnan. Ått nu icke forskafsa sig vapen af nyaste konstruktioner, skulla vara detsamma, som att förklara oss sjelfva försvarslösa. För att erhålla vapen måste ingen uppoffring anses tör stor. Hvad beträffade organisationen al armåen, vore det representationena pligt att noggrannt prötva de olika törslagen och alt ej antaga något af desamma, utan att vara fullt öfvertygad om dess värde. — I den ekonomiska frågan omfattade tal. med värma det fria utbytets ide, och ville stadigt tillämpa den. Det är onekligt att landets modernäring är betryckt, men det vore lönlöst att genom protektionistiska åtgärder söka upphjelpa detta förhållande. Orsaken till detsamma och till den tryckta penningeställningen i allmänhet är icke blott klena skördar. Intet land har nemligen utfört ett jernvägssystem, utan att genomgå en kris. Det skulle vara orimligt att tro, det vi då skulle kunna undgå hvad rikare länder af samma skäl fått ida. Den mängd kapitaler, som af jernvägsanläggningar indragas i landet, stegra till det yttersta affärsverksamheten. Då influxen at penningar stannar och företagen ej ännu hunnit ge den afkastning, som behölves, måste rångmål uppstå. Detta onda är ej möjligt att förekomma, men väl att mildra. Men de lor. slag, som gå ut härpå, måste hvila på sann