Göteborgsposten – 28 november 1866, sida 2

Afven om alla dessa beräkningar varit riktiga, skulle det törblifvi ett stort vägstycke; de voro det blott till en del, ty saken hade tvenne sidor. Nordstaterna voro framför allt starkare, än Napoleon III hade beräknat; derjemte var Juarez inflytande i Washington större och hans ställning i Mexicos ; nordstater fastare, än både vän och fiende hade denkt sig; slutligen kostade företaget trån början mycket penningar och mer än Frankrike egentligen kunde derpå använda. All detta skulle måhända dock kunnat ölvervinnas, om den egentliga tragiska punkten icke tillkommit: misstaget vid val af tronkandidat. En Habsburgare, som ej bade någon aning om en mera ordnad och sparsam förvaltning, en virtuos endast i utströendet at millioner, såsom han redan visat sig vara i Milano, dertill ett oklart hufvud, en drömmare, en projektmakare, en halt poet och halt naturforskare, en halt karl i alla stycken, ingenting helt, ingenung genomgripande, allud törsökande, gemytlig som en xienare och lätt tröstad som en österrikare — af sådan deg knådar man ej ihop någon grundläggare af en ny tron i den zepublikauskt tillskurna nya verlden, en man, som olverallt mäste örvertuga en squatters raa handtverk, bli squar ter i finanserna, i milstarorganisationen, i jotkbildningen, och hvilken maste ga steg lör steg, om han skulle runa tramgång. Det skulle varit ett surt bröd, dock kunde derur uppväxt en veridshistorisk hedersplats. Med allt detta är det nu slut! Maximillan bar torspillt sin krona och vill likväl icke alsäga sig den; Napoleon har kastat ut hundradetals millioner och ej skördat nägot annat än förlagenhet, hån, skadeglädje; ja, han kan skatta sig lycklig, om han kommer derifrån med ett blätt öga, och om han kan föra sina trupper hem utan nya nederlag, sina örnar utan skymt och smalek, och ej måste bita 1 det sura äpplet att nödgas förhandla med Juarer om expeditionens siut och taga uenues medverkan i anspråk. Så går det, när skona qvinnor, sluga prelater och politiska Hyktingar ha en tinger med och en herrskare nedlåter sig att visa sig tjenstvillig och artig mot främmande intressen och tvister med franska medel. På ett högst karakteristiskt drag må här slutligen framvisas: fransmännen voro itrån första dagen lika mycket emot kejsardömet, som mexicanarne och kreolerna; men dessa senare kunde ej förmås att sätta gods och blod på samma kort som kejsaren, under det de franska kapitalisterna läto sig skockvis förmås att väga sina vackra tem-trancsstycken i millionstal uti ett franskt lån, derför att hofvet gynnade detta lån och Fould, om han än i tysthet skakade på hufvudet, ingenting gjorde för att atkyla de lojala bonapartisternas beredvillighet till uppoffringar. För att nu slippa se dessa på visst sätt såsom klingande bevis på godt sinnelag och bergsast fortroende gjorda spekulationer slå om emot sig sjeltt, skall franska hofvet ännu nödgas göra uppoffringar och aflocka lagstittande kåren ett leende, huru svårt det än må vara. Kortligen, alla äro att beklaga, kejsaren och hans protege, kejsarinnan Eugåme minst, men mest den olyckliga sjuka i Miramare. Har Napoleons mexicanska planer sålunda misslyckats, tyckes deremot hans uppfattning af händelsernas utveckling och gäng i Europa i det väsentligaste öfverensstämma med den riktning, de synas taga. I en nyligen utkommen poliusk broschyr berättas neml., att Napolen III, då han år 1847 uppehöll sig som landsflykting i England, utkastade ett rullständigt program för den politik han senare följt som kejsare, men ännu endast till en del genomfört. I detta program heter det: Under det Napoleon III var en landsflyktig pretendent, hade han redan en klar blick för Europas vanmakt gentemot den alltjemt växande faran fran öster, och han förutsåg då äfven, att Ryssland och Amerika skulle en gång sluta sig tillsammaus. De flesta tyska dynastiernas beroende af det ryska kejsarbuset måste förefalla honom som ett vigtigt moment i hans bedömande al Europas ställning. Öfver hufvud taget är alltför små staters bestånd under sadana omständigheter en olycka, derför att under förbindelsen med dem inwiger alltid träda i st. s. en öppen politik. Den nuvarande franske kejsaren utdrog år 1847 konseqvenserna af dessa premisser och uttalade dem fullkomligt öppev uti ert folkmeeting . London. Hans dåvarande program löd sålunda: 1315 årg fördrag kullkastas, och Savoyen samt wallonska delen af Belgien förenas med Frankrike, som afstarfrån Rhengranson; Itahen göres till en stat, likaså den pyreneiska halfön; europeiska dynastier upprättas uti de romanska delarne a! Amerika, och landtungan vid Panama genomstickes; England uppge; de kolonier, som ej betäcka omkostnaderua; et förenadl Skandinavien upprättas, från hvilket alla icke skandinaviska delar afsöndras, Preussen stärkes och utvidgas, till ett nordtyskt förbund, som når ända tili Main; Osterrike uttränges helt och hållet från Ita lien och Tyskland, för att omsider kunna tvingas till att blifva ett verkligt Österrike med tyngdpunkten Ungern; Polen upprättas af de ryska och galiziska lelarne; Donaufurstendömena förenas och konsolideras; Glekland starkes på Englands och Turkiets bekostnad, men Turkiet skall dock så mycket som mojigt skonas; Finland iutager en friare ställning; E3ypten pånymsodes, isynuerhet genom Suezkanalen, i let handeln på Indien ledes på denna väg. am Im — —— Tatt at talarna fan maddalada CUAt Am