Göteborgsposten – 28 november 1866, sida 2

ovilkorligen vill begifva sig till Rom och derifrån till Florens, för att göra ett sista försök vill åstadkommande af försoning mellan påfven och Victor Emanuel måste göra ett obehagligt intryck såväl inom som utom Frankrike, och det finnes helt säkert ingen at kejsar Napoleons verkliga vänner, som ej skall uppriktigt beklaga honom, om han visar sig nog svag att gifva efter för sin gemåls spanska äfvenFyrsanda. hatrien har visserligen, genon ut gitva saken offentlighet, gjort den mera betydelsetull, sägande bl. a: Septemberkonventionen sörsätter verkligen de religiösa känslorna i Frankrike i fruktan. Regeringen delar ej dessa farhågor, derför att hon vet, att konvenrionen skall å båda sidor på lojalt sätt uttöras. hejsarinnans resa i denna stund skulle således endast lemna bevis på det törtroende. hvarar regeringen är litvad, och på kejsarens djupa sympati för den hel. fadrens person. Resan skulle icke kunna hatva någon annan betydelse. Om vi äro väl underrättade, hoppas kejsarinnan ötvervinna det motstånd, som man reser mot hennes romerska pilgrimstur; man bör derför göra sig beredd på, att hon innan kort bryter upp. Men oaktadt denna uppsats vill man svårligen tro på resan, och enskilda underrättelser från Toulon törmäla dessutom, att utrustandet al den kejserliga yachten PAigle, som skulle ötverföra henne, blifvit instäldt. Atminstone sätta vi ingen lit till hela denna resa, törrän vi fått säker uppgift om, att den höga damen redan befinner sig i Rom — der hon för ötrigt nu alls icke har att göra. Hvad vi deremot snarare tro, är att Maximilian, såsom exkejsare, verkligen är på väg från sttt land hem till Europa. I Triest väntar man honom redan en af de törsta dagarne i nästa månad. I Paris deremot vet man hvarken in eller ut i denna tråga. Det heter dock der, att Maximilian sitter i Orizaba, hållen så till sägandes under lås och bom at marskalk Bazaine, tills han kommit till något bestämdt beslut, emedan han hvarken vill lemna landet eller ufficielt afdanka, derför att han är förbittrad öfver, att Napoleon lemnat honom i sticket. Den officiela tidningen i Mexico säger, att Max lider af hjerninflammation, under det att ett i Vera Cruz ukommande blad påstår, att han har frossa. Huru härmed än må vara, är det dock otvifvelaktigt, att vi, såsom Köln. LÅeit. säger, befinna oss i sjeltva slutscenen af det mexicanska intermezzot. Kejsar Max är att beklaga, likasom hans olyckliga gemål af alla olyckliga Orleanider är den olyckligaste. Men marskalk Bazaine dansar ej heller på rosor och kejsar Napoleon är i alla fall värd mera deltagande, än som blir honoen till del i såväl insom utlandet. De klerikala, som han hop pades göra en tjenst eller åtminstone visa en artighet, grondera högljuddast; legitimisterna funno det från början impertinent, att en lowhringare inlät sig i bolag med en Napoleon; Orleanisterna kände sig mycket obehagligt berörda deraf, att hon, som egentligen varit mannen i Mexico, Ludvig Filips fränka, nedlät sig så att säga till att i Tuilerierna emottaga en förläning; republikanerna funno det skändligt, att Napoleon nu äfven försökte ett amerikanskt statsstreck. De andas nu alla lättare, och om de ej jubla högt, är det icke deras skuld. Och likväl har Napoleon III ej utan högsinnade känslor börjat detta företag och utfört det med en generositet, som skulle varit värd en bättre sak, men alltid skall hedra hans hjerta, om än icke hans hufvud. Napoleon kan visserligen i ett svagt ögonblick hafva gifvit efter för en skön qvinna, hvars hufvud hvimlar af chateaux dEspagne, mer än det kalla förståndet bort tillåta; men det var likväl icke allt inbillning, som de vid föresväfvade honom. Ludvig Napoleon hade redan på slottet Ham mycket bråkat sin hjerna med Mexicos tramtid; han hade planerat genomstickandet at nåset vid Tehuantepec, enl. Alex. v. Humboldts förebild, han hade drömt om Sonoras ädla metaller och ansett detta underbara lands krona för en klenod, väl värd att eftersträfvas ar en djerl man. Nu var han herrskare ötver det mäktigaste rike i Europa och gemål vill den skönaste dame i gamla verlden — så hette det då ej blott i hofkretsarne —, och liltället syntes gynsamt för att i den nya verlden upprätta det monarkiska styrelsesystemet och sålunda spela en roll, lik kejsar Åugusti i den antika verlden. Förenta Sta terna, hvilka törklarat det för sin bestämmelse, att en gång söra stjernbanrot ända till Dariens landtunga, lågo i det mest kolossala och blodiga brödrakrig som någon tidsålder skådat; de mexicanska republikanerna voro sinsemellan mera splittrade än någonsin; Sana Anna satt, nästan ännu mera föraktad än latad, å S:t Thomas och frossade med sina ammanraflsade millioner; Juarez, Rödskin het., drog utan penningar och folk flyktig :imkring och fann knappast en plats, der han cunde luta sitt hutvud; kreolerna i Mexico a