Göteborgsposten – 27 november 1866, sida 1

i dess rätta ljus och soga sig i det oundvikliga. Oaktadt den vink derom, som pärven utkastat i sin sista allocution, tro vi likväl icke, att han skall vilja undandraga sig det ansvarsfulla i sin ställning derhän, att han skymfligt öfvergifver sin post; men vore han ock böjd för att taga ett så förtvifladt steg, kunna vi likväl icke föreställa oss, att hans flykt skulle väsentligen förändra eller ens fördröja den öfverhängande krisens fullbordan. Italienarne, eller rättare romarena, äro säkra om att då Rom med eller utan håfven. Men för påfven är det nödvändigt att bo i Rom. Underhandlingarne med Italien skola icke vara lättare från Malta, än från Rom. Denna törsoning, som hans folk nu längtar efter, skall det då vara hans tur att bedja om. Huru svag och retad Pius än må vara, kunna vi likväl knappast tro, att han skall gifva vika för ultramontanernas bedrägliga intalanden. Påfven kan fly, men påfvedömet kan neppeligen afresa. Såsom en stat, en hierarki, är påfvedömet en italiensk, en romersk institution. Kyrkan skulle visserligen kunna byggas annorstädes; men skulle icke kyrkan, skiljd från Rom, upphöra att vara en stat? Och om hon kan existera skild trån staten, hvarför då icke i Rom såväl som annorstädes? Hvarför icke i Rom bättre än annorstädes? Påfven kan icke skilja sig från Rom och Italien. Desto bättre för honom, visa Rom och Italien ingen lust att skilja sig från påfven. Blotta påståendet, att Rom ej tillhör romarena eller att romarena icke tillhöra sig sjolfva, utan skola betrakta sig och sin stad såsom tillhörande alla katolska folk, skulle drifva ett annat folk till de värsta ytterligheter at kätteri och schism. Det kan icke förnekas, att ofantligt mycket ofog bedritvits i denna riktning och att folket genom påtvingad trohet mot suveränen i en farlig grad aflägsnat sig från öfverstepresten; men det onda är ej något verkligt läkemedel, och det är synbart, att den italienska regeringen är lika ifrig efter en lösning at den religiösa som af den politiska frågan. Hufvudändamålet med Ricasolis skrift är, alt tillåta de biskopar fritt återvända, hvilka såsom öppna fiender till staten antingen skilts eller frivilligt afgått från sina stolar. I Venetien deremot har hela presterskapet uÖfraterniserat med helolkningen, och detta skedde, säges det, i enlighet med instruktioner från påfven sjelf. Ingen menniska kan förutse, hvartill han kan vara i stånd i afseende på obeständighet och ombyte i åsigter. Tag bort en Merode, Reisach, Dupanloup, Manning, Spalding och andra tarliga ultramontanska rådgifvare, och vi kunna i den grälaktige påfven från 1866 återigen ha den populäre Pio Nono från 1847. Och om päfven återigen utdelar välsignelser, kan han vara säker om att ännu en gång skörda bifallsrop och handklappingar. Nationalitetsprincipernas triumf och de borgerliga lagarnes befrielse äro nödvändiga för italienarne; men de äro endast de förberedande stegen uti det stora verket af samfundets rekonstruktion, och i denna måste moraliteten och dess religiösa basis vara det väsentligaste elementet. —— — — —