Göteborgsposten – 23 november 1866, sida 1

Mylady Dane är hos henne nu; hon har gått till henne sför att ge henne en lexa. — En lexa, för hvad? i — Min unga lady förtjenar sig en sådan, tillade den unga tlickan med sin nations frispräkighet. Hvarför oroar don sig sjelf och hela huset för ingenting: Om hon ej såg någonting mer än sjelfva striden, så är det ju nog om den saken; hon har ej behöft ställa till allt detta oväsende. Med dessa ord försvann Sophie nedåt domestikernas ram. Då mr Herbert såg, att det ej tjenade något till att stanna qvar i slottet, gick han sin vig. I Men en annan phase i denna historia skulle vändas upp. Då Herbert Dane promenerade framåt med det sorglösa utseendet hos eu man, som ej har något att göra här, i verlden, mötte han en man, som var noga känd i orten, mera känd än välkänd. Hans namn var Drake, och hans skenbara yrke var en fiskares, hvarjemte han dref en liten smugglerirörelse, jemt och nätt så pass stor som han kunde göra ostraffadt; hans båt sväfvade omkring de utländska fartygen vid kusten och förde derifrån än ett, än ett annat, som han med fördel kunde afyttra. Han tog af sin blåa yllemössa, för att helsa mr Herbert Dane. — En faslig historia har jag hört berättas, master, sedan vär båt kommit in! började han. Folk säger, att kaptenen är mördad och hans kropp flutit ut i sjön, Davy Jones endast vete till hvilken latitud. Är det sannt? — Det är en obegriplig historia från början till slut, Drake, var svaret, men jag fruktar att den endast är allt