Göteborgsposten – 23 november 1866, sida 1

kreda på förhållandet då hon var der, återtog lord Dane. Bent trodde att hon igenkännt Ravensbird, men var rädd för att säga det, eller att hon skonade honom för den franska qvinnans skull. En löjlig misstanka, och jag är ledsen öfver att jag fästade något afseende vid den. Ett faktum är att det stackars barnet var så ytterligt slagen. af förfäran sistlidne natt, att hon ej kunde öfvervinna denna känsla och förnekade utt ha sett någonting, hvilket gjorde mig misstänksam. — I ett afseende var det en god sak, att lady Adelaide ej kände igen honom, anmärkte Herbert. Det skulle! ha varit mycket obehagligt för henne att få aflägga vittnesmål inför en domstol. Lord Dane medgaf detta. Samtalet afbröts genom mr Lesters inträde, hvilken sutit ho: lady Dane. Herbert lemnade rummet och gick upp i andra våningen i hopp att finna Adelaide. Hon var ej i samtalsrummet, ej heller lady Dane. Han säg sig omkring, då han fick se Sophie passera förbi i korridoren. — Lest toi, Sophie La Belle! utropade Herbert, som brukade smått kurtisera kammarjungfrun. Hvar är lady Adelaide? — Jag har ej tid för ert nonsens denna morgon, mr Herbert, svarade Sophie. Min unga lady är sjuk. — Sjuk! — Sjuk och sängliggande; jag skall nu gå till köket för att tillreda någon helsosam dryck åt henne — hvilket engelskorna ej förstå sig på, stackars okunniga åvinnor.