Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 2

drade att hon skulle höras på ed, ty han hade fått i sitt hufvud, att hon måhända igenkänt den som angrep kaptenen och var rädd för att bekänna det. Jag hoppas att de äro nöjda nu. — Aflade hon eden? — Ja, sir. Då hon visste med sig, att hon ej igenkänt mannen, hade hon ingen invändning att göra deremot. Sophie har berättat mig alltsammans. Lady Adelaide såg blott konturerna af tvenne gestalter, och att den ena af dem föll; men hon såg intet mer, och det borde de ha vetat utan att besvära henne med att gå ed på det. Hon var endast i ruinerna och såg det derifrån. Herbert Dane lyftade sitt hufvud med ett utseende af lättnad. — Jag är hjertligt glad öfver att hon ej gjorde det. Det är ej bra att damer — flickor —bli inblandade i sådana saker. Hvilken pina de förorsakade henne! Om slagsmålet egde rum på kanten af klipporna — som vi olyckligtvis ha bevis nog för att det gjorde — och hon var i ruinerna, är det knappt möjligt att hon kunde ha kännt igen dem. Dock kan det vara en god sak att ha bragt tviflet till tystnad. Bruff såg på honom; han talade med ett drömmande utseende, som om hans tankar voro fjerran från ämnet. — Öppna dörren, Bruff. Jog går in till mylord. (Forts.)