Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 2

ven kapten Danes hatt har blifvit förd i land — men kanske ni hört det. Herbert Dane nickade. Han syntes ej böjd att fullfölja samtalet och de båda männen fortsitte sin väg. — Jag vill i alla händelser veta hvad skäl de ha för att släppa karlen, yttrade han högt för sig sjelf, i det han vände sina steg mot slottet. — Alla säga att det måste ha varit Ravensbird. Han hade hunnit in i porten, då dörren till salen hastigt öppnades af Bruff, som visade ut mr Apperly och sergeant Bent. Herbert gick fram till lagkarlen. Sergeanten gick vidare. — Vi måste vänta litet, mr Herbert, yttrade lagkarlen såsom svar på en fråga, och hans ton var uppretad och hans ansigte blossande, ty han hade åter börjut tro på Ravensbirds brottslighet. — Jag kan icke sätta vittnenas sanningsenlighet i fråga — jag tror dem vara fullt hederliga, och åtminstone äro Hawthorne och hans hustru Daneska familjen trogna; men att någon list blifvit satt igång är så säkert som att ni och jag stå här. Bent vet det, säger han. Visarne på Hawthornes klocka måste i hemlighet ha blifvit flyttade tillbaka eller något annat sattyg. — Ravensbird har just med den största köld berättat mig att han då mordet skedde befann sig på Hawthornes värdshus och att detta blifvit bevisadt till lord Danes be låtenhet, yttrade Herbert Dane. — Så oförskämd den karlen är! utropade mr Apperly. — Han skryter af det, eller hur? På sätt och vis har