Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 1

fot, osäker om huru han skulle förstå hans djerfva ord och ännu djerfvare sätt. — Ni anser mig för fri, sir. Men då en oskyldig man anklagas för uppsåtligt mord, kan någon frihet i ord ursäktas honom. — Frihet är en sak, Ravensbird, osanning är något annat. Jag förmodar ni vill säga mig — — — Jag säger blott sanningen, sir, afbröt Ravensbird djerft. Jag tror jag vet hvem det var som brottades på klipporna med min herre, lika säkert som om jag bevittnat det. — Åh, sade Herbert Dane utan att kunna uttrycka en sarkasm i sin ton, ni var således icke vittne till brottningen! — Nej, sir, det var jag icke, och detta af det bästa bland alla skäl, jag var då långt ifrån stället. Det har blifvit bevisadt, sir, att då anfallet egde rum satt jag på värdshuset Sailors Rest och spelade domino. Och mylord och mr Apperly släppte mig ur fängelset emedan det ej fanns något skäl att hålla mig qvar. — Om det verkligen icke var ni och ni vet hvem det var, skulle ni säga det, yttrade Herbert Dane långsamt. — Jag har en annan åsigt. Jag har intet bevis och blefve kanske icke trodd. Jag föredrager att afbida tiden. Tror ni mig ännu skyldig, mr Herbert? — Jag gör det, Ravensbird. I Under en hel minut blickade Ravensbird på honom,