Göteborgsposten – 22 november 1866, sida 1

liksom ur stånd att tro på svaret. Derofter sänkte han blicken och gick vidare. — Det må vara att ni tror det, yttrade han, talande som det tycktes mera för sig sjelf än till Herbert. — I det fallet är allt hvad jag kan säga, att den tid kanske kommer då vi båda bli upplysta om våra misstag. Jag har svurit för mylord att jag är oskyldig, äfven för er. God morgon, mr Herbert. Herbert Dane såg ännu efter mannen, då han försvann på afstånd, då Mitchel och tulluppsyningsmannen kommo på väg från slottet. Herbert Dane gick fram till den förre. — Jaså, Mitchel, jag hör nu att ni nekat anklaga Ravensbird? — Det var ett misstag af folk att säga, det jag anklagat honom, sir. Jag trodde att det helt visst var Ravensbird, och jag menar jag sade det; men jag sade aldrig att jag såg eller igenkände honom. Detta var omöjligt i månskenet och der jag stod. Det synes nu att det icke kunde ha varit Ravensbird, och jag är ledsen att han skulle blifvit utsatt för något obehag genom mig. — Ni igenkände således icks kapten Danes motståndare? — Nej, sir. — Mitchels rock har blifvit uppfiskad denna morgon, mr Herbert Dane, inföll nu uppsyningsmanen, önskade att få tala litet för egen råkning. — Vågorna måtte ha lemnat honom långt upp på stranden, och Bill Gands båt upptog den då hau kom vid wmorgonflodrattnete ankowst. Äf