Göteborgsposten – 21 november 1866, sida 1

— — —— —t— 5 att hos Norddeutsche Bank erhålla ett Freditiv på 3 millioner rdr, hvaraf en del redan indragits för bestridandet af löpande utgifter. Under dessa förbållanden får den åsigten allt mera konsistens, att negociationen om utländ-ka lån bör från riksgäldskontoret ötverflyttas på regeringen, eller, rättare sagdt, på finansministern, dels emedan kutymen är sådan i andra länder, och dels emedan man anser att regeringen genom sina sändebud vid utländska hof vida lattare kan med de utländska bankirerna inleda låneunderhandling, än då detta skall ske genom en emissarie från rikegäldskontoret. Ett dylikt arrangement torde nog komma till tals på riksdagen; men antages det i en eller annan form så ligger det i sakens natur, och med erinran om vårt nationallynne är det otvifvelaktigt, att finansporttöljen derefter blir för dess innehafvare dubbelt svår att bära. Sist församlade statsrevisorer hafva i sin berättelse till riksdagen yttrat sig ganska strängt betraflande den oenighet, som råder inom riksgäldskontoret. De hafva antydt att det varit med en pinsam känsla, som de läst fullmäktiges protokoll. Det odiplomatiska ötvermod, som åtskilliga här tongifvande delegare i English and Swedish Bank för några veckor sedan anslo80, har plötsligt lagt sig och förvandlats till en ganska ödmjuk medgörlighet för de engelska delegarne i nämnde bank. De härvarande delegarne skola utan tvifvel med begärlighet omfatta det af skandinaviska banken gjorda ötvertagningsanbndet, hvilket under förhandenvarande omständigheter är det bästa som kan ske. I alla händelser bör det som passerat blifva lärorikt tör alla dem hvilka lefva i den föreställningen, att allenast en enskild bank etableras, skall den ovilkorligen gifva delegarne ej blott en säker vinst, utan ätven en stor vinst årligen. I Måndags firade Krigsvetenskaps-akademien sin högtidsdag. Förhandlingarne voro både intressanta och lärorika. Ganspunkten i desamma var onekligen kommendörkapten Adlersparres meddelande om kapten John Ericssons sista uppfinning pansarbatar, mindre ) Å Ä f än våra Kanons! rr Och frordr hna med pro pell utan ångkralt, liggand: några tum under vattnet och, med undantag st tornet, osynliga tör fienden. Man eger ej rättighet att be vifla denna uppfinnivg, men den gränsar nara till ett underverk, och deri ligger både den sammas storhet och tvifvelaktighet. Men den senare åsido lemnad, det imposanta består deri, att Sverige, som gjort så oändligt litet för John Ericsson, är det första land, som får njuta frukten af hans uppfinning, hvilken är gjord enkom för Sverige, för hans fosterland, som aldrig kan betala honom med annat än sin tacksamhet. Vid sidan af det myckna pratet om -ett billigt försvarsväsen, lämpadt efter våra materiella tillgångar:, huru nedslående är icke redan det taktum, att de verkligt sakkunnige ännu icke på långt när äro ense om hvilken konstruktion af tändnålsgevär, som är den bästa bland de öfver hundra olika modeller som finnas att välja på, och att det billigaste amerikanska tändnålsgeväret som gjort underverk, kostar itrån 70 till 80 rdr, hvilket för 100,000 gevär (således blott hältten at det antal som våra fantaster yrka bör skyndsamt anskaffas) tager i anspråk sju å åtta millioner rdr, och denna summa oberaknadt kostnaden för ammunition, nära två millioner rdr, hvilka naturligtvis successiva måste gå upp i rök il len mån vapenöfningarne fortgå. Men antag att Sverige — den hetsiga röghetens bygd, för att tala med Ehrensvärd — till det yttersta anstränger sig för att anskaffa dessa nio å elfva millioner rdr och med lem åstadkomma 100,000 gevär med ammunition, hvartill i gynnsammaste fall flera år ungå —äro vi då trygga, äro vi då förvandlade ill den der fruktansvärda -igelkottensom kall skrämma ryssen i en handvänning och edan diktera lagar för Europa? Troligen icke. Då gevären hunnit bli färdiga, ha de rikare