Göteborgsposten – 19 november 1866, sida 2

den personliga fåfängans invänningar, sväljer nan kanske nu som bäst CGomp gne ew glas vatten. Efter nvad trån flera håll uppgifvits, skall Juarez, såsom ersättning för det nordamerikanska protektoratet, hafva täörbundit sig att afträda vissa territoria nan nämner Nedra Calitornien) till Nordamerika, hvaremot umonsregeringen återigen åtagit att bistå honom i att qvärva alla partiledares möjliga försök att åter göra Mexico till en skådeplats för ett inhemskt krig, hvilket demoraliserar befolkningen, på samma gång det föröder landet. I enlighet med denna ötverenskommelse hafva de nordamerikanska myndigheterna i New-Orleans gripit och fängslat den mexicanske particheren Ortäga och hålla troligen sträng uppsigt öfver en annan dylik partichet, Santa Anna, som befinner sig i New-York. Då sista posten atgick från Mexico, var emellertid kejsardömet der faktiskt upprifvet, under det att fransmännen åter, såsom sagdt, ötvertagit regeringen. För att tillfredsställa transmännen sjeltva, har franska regeringen sökt åstadkomma något slags konvention, i enlighet med hvilken hon skulle erhålla tullintraderna uti vissa mexicanska hamnar. Man känner ännu icke, huruvida Juarez eller nordamerikanska regeringen gått in härpå. Nu beror det emellertid uppå, om verkligen någon öfverenskommelse träffats mellan franska regoringen. och den i Washington. Vi hoppas det... i annat fall skulle nu transka regeringen stå ansigte mot ansigte med Förenta Staterna, en frontställning som det länge sökt undvika. Vi ha torut nämnt, att general Sherman afrest till Mexico, for alt der uppträda med Unionens gesandt hos Juarez. Till ewyork Times skritves härom från Washington under d. 31 Okt., att man fäster den aldra största vigt härvid. Att den general, som näst Grant åtnjuut det största anseendet inom Förenta Staterna, begitver sig till Mexico, heter det, är ett vittnesbord om, autl de mena allvar, och hans nårvaro skall befria dem från att skicka trupper till Mexico. Samma blad vill Jåta förstå, att Unionsregeringen ej går in på att bevilja Frankrike ofvan nämnda tullinkomster. Af flera skäl vilja vi önska att så ej förhåller sig, ty det finns dock något, som man ej kan alldeles för mycket stöta för hufvudet, och det är ett folks ärekänsla. De franska tidningarne hafva på sista tiden väsentligen inskränkt sig till att referera underrättelserna från Mexico och Förenta Staterna; men den officiösa Pays har dock nyligen med anmärkningsvärdt eftertryck framhållit, att hvarje lösning, som strod emot Frankrikes ära, vore oantaglig, hvad följden än månde blifva. Att en lösning, hvarigenom Juarez återsättes, Mexico delas och Frankrikes tillgodohafvande utstrykes, icke kan anses ärofull för franska folket och dess regering, är en naturlig sak. Dock gifva oss våra senaste underrättelser vissa anledningar att hoppas en öfverenskommelse i godo, som skall på samma gång stärka regeringspolitiken i det inre af Unionen, som upprätthålla det vänskapliga förhållandet med Frankrike och derigenom gagra folkfribeten i Europa. Att Unionen ätven uppträder utmanande mot England, hafva vi förut omnämnt, och finna det ytterligare bekräftadt af senare underrättelser. Det stolta Albion har redan måst böja nacken i afseende på frågan om de i Canada dömda fenier. Seward hade d. 27 okt. tillställt den engelske gesandten i Washington en just icke i vänskaplig form afattad depesch, hvari det heter: Det har kommit till vår kunskap, att James Lynch och John Mac Mahon (tvenne Fenier) blifvit förklarade skyldiga af en kolonial-domstol i Canada och dömda till döden, derför att de deltagit i det anfall, som i Juni månad d. å. företogs på Eriefästet. Det är knappast nösdigt, att fästa eder uppmärksamhet derpå, att nationens värdighet, pligt och ära nödga Förenta Staterna att undersöka om man vid den nyligen afslutade processen gått lagligt, rättvist och regelmessigt till väga. Då vi omsorgslullt undersökt saken, skola vi helt säkert finna oss föranledda, att meddela H M:ts regering de äsigter, som presidenten flaner det riktigt att uttala. Efter detta utfall mot de engelska domstolarne antyder Seward, att en vägran från Englands sida att ingå på Förenta Staternas åstundan kan medföra allvarliga internationala förvecklingar. Man antagar allmänt, att denna nya kraf. — AP ET AE —