Göteborgsposten – 17 november 1866, sida 1

CTUT U1lGQAAAA— att icke förtjena större spridning. Den enda qvarletva, som ännu finnes af de tordom så ryktbara roddarmadamerna i Stockholm äro. som bekant, de roddbåtar, hvilka besörja tra fiken mellan Nationalmuseum till Skeppsbron. Der hålla de sig ännu envist qvar, oaktadt en nätt ångslup på ett farligt sätt konkurrerar med dem. En viss kunglig sekter, hvilken (för att begagna en Fahlerantziad) blifvit af Venus nupen i näsan så krattigt, att föga af sagde luktorgan nu fanns i behåll, hade en lång tid funnit sin lust i alt, då han dagligen hade att passera denna trade, på allt upptänkligt sätt söka reta de båda Neptunidöttrarne. Kunglig sekterns tunga var spetsigare än hans nasa, och han lyckades verkligen att förarga de bada damerna till den grad, att de hotade att qväfvas at ilska. Att ta till det vanligs oqvidislexikonet mot en bättre herre och till på köpet daglig kund, gick naturligtvis ej an, nej, man mäste söka hämnas på ett finare satt. De båda bredskyggiga halmhattarne i den gamla val kända stilen lutades emot hvarandra och inondess väggar uppgjordes i en förtrolig stuno töljande hämndepstan. Nästa dag då kunglig sektern som vanligt infann sig och låt alla sina batterier spela, tego de båda samman svurna beskedligt ända ulls de kommo midt på strömmen, då hvilade de båda på sina åro: och utvexlade följande ord: Hor på frun?, (man är noga om utlarne afven blaud roddarmadamer) sade den ena. — Hvad vill frun?sporde den andra. — Jor, blef svaret i de. en blank messingsdosa smögs upp ur kjol säcken och två par ogon kastade mördande sidoblickar på den detekte k. sektern, Jo. frun, nu snusa vi som ha nåsor! — Kunglig sektern hade nog at den tobaken och låte dädanefter fruurue vara i fred. -— — rr —