Göteborgsposten – 17 november 1866, sida 1

— — — våra unga och gamla affärsmän med brådskande steg förvi hvarandra, den ene betänksam, med nedlutadt hufvud, måhända rufvande på en bättre affär i görningen, en annan sämed rak hållning, strålande blick och den spänstiga gång, som tillkännager ett lätt och supprymdt sinne, med ett yttre sådant, som vi föreställa oss att man bör ha, när man med visshet kan påräkna ett eller annat tusental krigares snara inqvartering i kasernen-kassaskåpet. Och vid Skeppsbron, hvilket lif och lefverne! Hvart du vänder ögat, otantliga högar af de mest olikartade artiklar, balar, säckar, lådor, fat och hvad allt de kallas de olika omhöljena för hvad som till lifvets nödtorft hörer, mellan hvilka tulltjenstemännen, kommiserna och packhuskarlarne ströfva tram och åter som karavanerna mellan öknens pyramider, under det att åkare-kamelerna med hängande hufvuden och lurfviga mahnar stå redo att hvad dem å dragande kall och embetets vägnar tillkommer, piskskyldigast fullgöra. Derborta höres råmandet från de fyrbenta passagerarne på ÅMary, som just nu, ogenerad af sin enligt alla konstens reglor båsmetade plåsterlapp ångar ut ur hamnen, helt gladeliga gående okända öden tillmötes. Här ljuda gastarnes glada sång från Orädd som lättar ankaret och ger sig i väg med sin dyrbara Havre-last. Tram-tram-tram-tram, dånar det från Södra Hamngatan och snart nedtågar på tråbron en kommendering af Elfsborgs regemente, unga, raska och ståtliga karlar, hvilka inskeppa sig å ångaren Göteborgför att afgå i vinterqvarter till Marstrand. Se bara, hvilken svans af unga och gamla, äflanörer och Eckensteher, som den lilla truppea lockar med sig! Man skulle knappast kunna tro att det funnes så pass många, midt på blanka förmiddagen, sysslolösa individer i Göteborg. Nu lägger Göteborg (ångaren !) ut från bron och individerna återvända med långsamma steg, i förbifarten kastande en gillande blick på de båda kolossala Finspongskanonerna, hvilka man som bäst häller på att iföra hvita oljefärgsskrudar, och på Beyer, Peacock C:is prydliga jernvägsvagnar, hvilka, skiftande i rödt och grönt, glänsa så vackert i solskenet och öfver hvilka den stora kranen beskyddande utsträcker sina jättelika former. Finspongskanonerna och kranen! Denna sammanställning kommer oss att tänka på hurusom det nu vore ett godt tillfälle för vår stad, att ge ett nytt prot på den liberalitet, hvarför den alltid gjort sig känd, så fort det gällt större eller mindre uppoffringar för det allmänna. För begagnande af kranen vid de kolossala pjesernas upplyftande skulle nemligen staden, enligt gällande taxa, kunna göra anspråk på en summa af 50 rdr för hvardera pjesen. Vi föreställa oss dock, att staden icke allenast för detta fall, utanäfven vid alla andra tillfällen, då kranen i och för inlastning eller omflyttning af för verldsutställningen afsedda artiklar begagnas, och då expositionskomiten använder eget arbetsmanskap, väl skulle kunna afse från denna för staden jemförelsevis ringa summa, som begagnandet at lyftkranen inbringar, hvilken summa deremot på expositionskomiteens, hvad inkomsterna beträffa, temligen knappa budget, kan komma att kännas ganska betungande. Då staden i så många andra hänseenden beredvilligt gått komitöen till mötes, exempelvis genom kostnadsfritt upplåtande af en af de nya Packhusbyggnaderna, torde det väl kunna vara att emotse, att komiten äfven i ofvannamnde hänseende blir i tillfälle att stanna i tacksam förbindelse hos staden. Men låtom oss icke längre stanna härnere vid bron, låtom oss ätervända Södra Hamngatan uppföre. Framåt marsch, se der kommer paraden, och den vackra gatan erbjuder i detta ögonblick ett så lifligt utseende, att mången större stad ej torde kunna uppvisa lifligare. Paraden upptågar på torget, det är Onsdag: efter vaktindelningens slut blåser den skickliga musikkåren icke minlre än 4 favoritstycken för de många åhörare, Bom samlats på torget. Det är Göta artilleriregementes officerskår, hvilken, som bekant, allmänheten har att tacka för detta extranöje. Musiken är slutad, vi bege oss ut i algerna. Uvilka talrika grupper al promenerande, ridande, åkande och gående, dem let vackra vädret lockat nt nå Aa.