Göteborgsposten – 16 november 1866, sida 2

— Sanningen är redan i dagen, afbröt mr Apperly sarkastiskt. Men detta är blott att öda bort tiden. Kunna vi ej, mylord, förhöra någon annan medan vi vänta på Mitchel? Sergeant Bent begär tillstånd att göra Adelaide Errol några frågor. Han har hört att hon bevittnat striden. — Hon säger att hon icke var der, yttrade lord Dane, medan squire Lester öfverraskad höjde på hufvudet. — Huru är det möjligt, att lady Adelaide skulle kunnat bevittna tilldragelsen frågade han tviflande. Lord Dane förklarade, att hon frestad af qvällens skönhet hade daraktigt gatt upp till ruinerne. Hon kom omedelbarligen tillbaka gråtande och synbarligen skrämd. Han sjelf trodde att hon måtte sett något, men hon nekade dertill. — Förlat, mylord, om jag yttrar min öfvertygelse, sade polissergeanten; lady Adelaide är en ung och blyg tlicka och studsar utan tvifvel tillbaka från att melgifva det hon varit vittne till något så rysligt. Af hvad jag hört tjenstfolket säga, särskildt den franska kammarjungfrun, är jag säker om att hon såg något af det. Om ni vill tillåta henne komma in, skall jag göra henne en fråga eller ett par. — Låt henne komma in, om ni så vill, svarade lord bane, som gillade tjenstemannens åsigt och trodde, att om hon visste någonting skulle hon nu förmås att tala. Mr Lester gick efter henne, och det är troligt att lady Adelaide icke vågade att vara kallelsen ohörsam, ty hon kom in, stödjande sig på hans arm. Då hon stod der nära lord Dane i sin hvita morgondrägt med dess blå band,