Göteborgsposten – 16 november 1866, sida 2

båda vredgade — hun ohejdadt, och han befallde mig lemna huset i ögonblicket samt sparkade mig utför tra porna. Jag frågar er, mylord, om det ej var natur igt att jag känna denna behandling bitter? Jag hade varit en nare åt min herre; jag hade tjenat honom troget i han h de skänkt mig sitt förtroevde och nästan mig som cu vin. Allt detta gjorde at jag desto inde förolämpniagen. Jag lemnade iottet u de, och under de följande tveu. timmarne bahan djupare kii 1yTä af vr gjorde jag intet annat än gaf dem luft i bittra ord — — Man hörde er säga att ni skulle håän sas, afbröt honom lord Dane. — Jag sade det, mylord, minst tio gånger, och många hörde mig; men efter förloppet af de tvenuv timmarne var min vrede uttömd. Jag hade hotat, men mina hotelger voro tomma som vinden. Jag hyste aldrig allvarsamt den tanken att taga hämnd på min herre. Jag tyckte alltför mycket om honom dertill. Ja hade blott talat i hettan af min passion, och innan dagen var slut började jag att inom mig finna ursäkter för ho om. — Ni glömmer att er strid med honom bevittnades af kustvyakten Mitchel, yttrade lord Dane, som otaligt lyssnat. Det var den ej, mylord, ty ingen stril med mig egde rum. IIVad Mitehels motiv för att anklaga mig kan vara är jag ej i stånd att säga; antingen har hans ögon bedragit honom eller också döljer han den verklige förbryraren på min bekostnad. Men jag fruktar ej: sanningen skall utan tvifvel komma i dagen.