Göteborgsposten – 16 november 1866, sida 2

tycktes hon vara en verklig uppenbarelse af älskvärdhet. Colskenet lekte med heunes ljusa hår, och rodnaden på hennes kinder gick och kom. Mr Lester ställde fram en Stol, mer hon antog den icke utan syntes ifrig att komma ut igen och stod framför bordet med båda händerna hvilande emot det. — Mylady, ni bevittnade striden på klippan i går, började den skarpsynte polissergeanten, talande mycket mildt, men i en fullkomligt öfvertygad ton; vill ni vara god och säga oss huru mycket deraf ni såg. Den säkra tonen bedrog henne. Hon antog att ett eller annat hade kommit ut för att förråda henne och att I vidare föruekande var gagnlöst. Seende sig rundtomkring i rummet med en fasa, på hvilken man icke kunde misstaga sig, och med ett uttryck i blicken som påminde om en hind, hvilken upphinnes af hundarne, mötte hon Sohie Doffloes genomträngande blick. Hvarför hade hon kommit in? Ett svagt skri gick öfver lady Adelaides läppar. — Hade ers nåd något skäl för att gå ut till ruinen si går qväll? fortfor tjenstemannen, som ej anade, att det Ivar något annat än en undantagshändelse. — Ni kunde icke, förmodar jag, ha vetat om att någon tvist skulle komma att ega rum derstädes? I — Oh! nej, nej svarade hon häftigt och brast dervid ut i tårar. — Uppträdet öfverraskade er så edes? Vi ha också. antagit detta. vill ni, mylady, berätta hvad ni såg? Adelaide såg sig om i rummet med ett uttryck i an