Göteborgsposten – 16 november 1866, sida 1

Lord Dane satt i sin stol i stora salen. Mr Apperly befann sig jemte honom; och lagkarlen — ehuru icke i kraft af sitt embete, ty undersökningen var icke officiel, utan blott hvad lord Pane kallade den, privat — hade bläck och penna framför sig, ämnande att för sin egen uppbyggelse anteckna de punkter som föreföllo honom märkliga. Lord Dane var kraftig till själen om ock svag till kroppen. Han hade ännu ej sett Mitchel, men mannen väntades upp till slottet. Squire Lester var hos lord Dane, ehuru icke i sin egenskap af magistratsperson utan som vän. Uypsyningsman Cotton var äfven der. Alla tvifvelsmål angående kapten Danes öde voro häfda; morgonens tlodvatten hade fört hans hatt i land och en fiskarbät hade tagit upp Mitchels rock ur sjön. Man började tro att fallet icke var följden af en tillfällighet eller följden af ett slag gifvet i hettan af en tvist utan ett öfverlagdt mord. Aldrig blef en fänges brott mera bestimdt untaget än Ravensbirds, icke blott af lord Dane och hans familj utan äfven af polisen. Polissergeanten hade gjort sina egna förfrågningar och hans opinion var afgjord. En icke ringa sensation uppstod då Ravensbird framträdde, icke 1 handklofvar, ty dessa hade blifvit borttagna, men officielt vaktad af sergeanten. — Ni dålige, grymme man! utbrast lord Dane i sir ångest och i sina fallerskänslor, glömsk af sin ställning: värdighet, kunde ni ej vara nöjd med mindre än att mörd: min stackars son? — Jag mördade honom ej, mylord, svarade Ravens bird vördnadsfullt.