Göteborgsposten – 16 november 1866, sida 1

lIItIIRA Steen JUmVAI 109HumimCT IOTSAIJ)a8 å Oo amma nedanstående, hvilket helt säkert skall värma mer än en al våra läsare, såsom be ecknande religionens nya framtid: Vi skola vakta oss för att grundlägga någonting sytt; vi skola stanna qvar hvar och en inom sin yrka, hemta kraft af hennes skelsgamla kult och iennes goda tradition, deltaga i hennes goda verk ochh njuta af possien i hennes förflutna tid. Hennes ntolerans ensam skola vi visa ifrau oss. Med sjullva lenna intolerans skola vi öfverse, ty den är i hkhet ned egoismen en af menniskonaturens nödvändigheer. Au förutsätta, det nya religiösa sanmljer kunna Dildas, eller att förhållandet mellan dem, som nu finhas, kommer att i betydlig mån förändras, sådant striler mot all sannolikhet. Katoliciemen skall snart komma att lida at stora sonumngar; Avignons, motpåfvarnes, Clementinernas och Urbanisternas tider skola snart komma tillbaka. Katolska kyrkan skall åter genomga sitt l4:de århundrade; men onktadtesina sondringar skall hon förblifva katolska kyrkan. Det är sannolikt, att efter hundrade år relativa antalet af protestanter, katoliker och judar icke skail hafva blifvit synnerligen töorändradt. Men en stor forändring skall hafva gatt for sig, eller sastmer, hafva blifvit öppendaglig lör allas ögon. Enhvar al de religiösa familjerna skall bestå al tvenne arter anhängare, den ena blinda troende, såsom under medeltiten, den andra offrandea bokstafven och hallande blott på andan. Denna sistnämnda afdelming skall växa till inom hvarje församling, och eftersom andan torenar lika mycket som bokstafven sondrar, skola spiritualisterna inom hvafje församling till slut närma ig så, att de skola underlåta att sammansmälta sig belt och hållet. Fanatismen skall försvinna i en allmän tolerans. Dogmen ekall blifva en hemlighetsfull ark, hvilken man skall komma öfverens om att. aldrig öppna. Om arken är tom, hvad gör då det? Jag srnuktar, att en enda religion skull stå emot detta eftersläppande af dogmatismen, neml. Islam. Hus vissa muselmän af de gamla skolorna och hos några utmärkta personer i Konstantinopel, men särdeles i Persien, finnes verkligen en mindre trangbröstad och mera försonande anda. Om dessa frön blifva qväsda af tanatismen hos Ulemas, är sista timmea slagen lör Islam; ty två saker äro ögonskenliga, den ena, att den moderna civi isationen icke önskar att de gamla kulterna dö ut helt och hållet; den andra, att hon icke lider, att de gamla religiösa institutionerna hämma hennes verksawhet. Den rena religionen, hvars anspråk just är, att icke vara någon särskild sckt celler någon särsk Id kyrka, hvarför skulle hon gifva sig olägenheterna al en ställning, hvars fördelar hon icke eger? Hvariör skulle hon höja fana mot fana, när hon vet, utt frälsningen är möjlig för alla och öfverallt, att den beror på den grad af ädelhet, som enhvar bär inom sig? Det är begripligt, att protestanterna i 16:de scklet kommo till en öppen brytning. Protestantismen utgick från en sullt oinskränk? tro. Långt ifrån att motsvara ett försvagande af dogmatismen, betecknade reformationen en pånyttfödelse al den strängaste kristliga andan. Rörelsen i 19:de seklet utgår deremot fran en tanke, som är motsatsen till dogmatismen, den skall icke sluta med åtskilliga sekter eller kyrkor, utan med en allmän minskning i strångheten hos alla kyrkor. De skarpa söndringarne stegra ortodoxiens fanatism och föranleda till reaktion. En Luther, en Calvin gaf upphofvet till en Carassa, en Ghislieri, en Lovola, en Filip II. Om vår kyrka stöter oss tillbaka, a invändom ingenting deremot; låtom oss visa, att vi förstå de moderna sedernas mildhet, hvilken gjort sådant hot vanwäktigt; lasom oss trösta oss med tanken på den osynliga kyrka, som förenar de bannlysta och heliga, de ädlaste andarne i hvarje är: undrade. Do bannlysta från en kyrka äro urvalet af henne; de gå tiden i förväg; kättaren i dag är den rättroende i framtiden. Och hvad betyder i alla fall en bannlysning af menniskor? Den himmelske fadren bannlyser endast det sinne, som är förstockadt, och det hjerta, som aldrig kan öppna sig. Om presten vägrar begrafva oss i sin kyrkogård, förbjudom våra familjer att göra invändning deremot. Gud är den som dömer; jorden är en god moder, som icke vet af nagra skilnader; liket af en redlig menniska, som nedsänkes i en gral, hvilken presten icke välsignat, för välsignelsen dit med sg... Låtom oss njuta Guds barns frihet; men vaktom oss för att göra oss medskyldiga till den forminskning i dygd, som skulle hota våra samhällen, ifall kristendomen blefve försvagad. Hvad skulle vi vara utan den? Hvem kan annat bli än förfärad öfver den hjertats sterilitet, den anda af småaktighet, som skulle utbreda sig öfver verlden? Vi tänka olika med dem, som tro på de positiva religionerna, men endast och allenast i vetenskapligt hänseende, till hjertat slja vi med dem; vi hafva blott en fiende, och denne är också deras, neml. den låga materialismen, den egennyttiga menniskans läghet. Frid sålunda i Guds namn! Må de olika ordninsarne af menskligheten lefva sida vid sida, utan att förfalska sin egen genius, för att göra sig ömsesidiga ——— !v— ——.-— — 2. — ——.-—-—-Laa