Göteborgsposten – 14 november 1866, sida 1

— Mr Herbert — — Herbert Dane vände sig om vid doktorns röst och steg upp. — Åh, jag ber er om förlåtelse, yttrade han med ett halft leende. Jag trodde det var kapten Dane; jag väntade honom. De besökande emottogo icke de erbjudna stolarne. De väntade tills tjonaren stängt dörren, och sågo derefter allvarsamt på Herbert, i det fåfänga hopp att deras ansigten skulle i någon mån forbereda honom på nyheten. Det var ånyo doktorn som talade: — Mr Herbert, vi ha ett mycket obehagligt ärende att uträtta. Vi voro på väg till slottet med onda tidningar till lord Dane. En olycka har händt hans son. Men Herbert Dane var mera sysselsatt med att uppfylla gästfrihetens fordringar än att lyssna till deras ord och var ifrigt sysselsatt med att ställa dryckesvaror på bordet och ringa på klockan efter flera glas. Blott en gasbrännare var tänd och brana helt dunkelt, men elden flammade muntert. Han förde undan soffan och utsträckte handen för att skrufva upp gasen, — men i stället släckte han den. — Så tafatt jag bär mig åt! Jag vet då aldrig åt hvad håll dessa kranar skola vridas. Mina herrar — — Mr Herbert, ni hörde visst ej hvad jag sade, afbröt läkaren. Bry er ej om gasen. En ryslig händelse har tilldragit sig med kapten Dane, och vi måste underrätta hans fader derom. — Kapten Dane? Hvad är det som händt?