Göteborgsposten – 14 november 1866, sida 1

n 4 Ö45 ——— q —oap? —— — Åå ja, i så fall får jag väl räkna mig till det sämre folket och nöja mig med en ståplats. — Ja det kan du göra, och jag äfven; men huru i herrans namn skall jag få sittbiljetter till min hustru, min svärmor och tyra svägerskor? De ha alla ålagt mig att icke komma hem tomhänd. Han ref sig i hufvudet och såg förtviflad ut. X. har en liten lön och borde hushålla strängt; men lilla frun, svärmodren och svägerskorna vurma för svensk vokalmusik och Molins fontän, de måste vara med på konserten, de måste sitta beqvämt och framförallt ha en god öfversigt, och de ha gifvit sin oåterkalleliga vilja tillkänna för X. I hans boning hvilar husfreden på sex grundvalar, och rubbas en så kommer hela husfreden i olag för flera dagar. i Om du skulle försöka din lycka hos gubben Holmberg i Deleens bokhandel; vi stå nu utanför den? — Ja, må göra! — Vi gingo in. Hr Holmberg, hufvudstadsbokhandlarnes nestor, tog som alltid mycket fryntligt emot oss. Finnas några biljetter qvar? frågade X. otåligt. — Slut, mina herrar, icke en enda lapp qvar. Lagret är upprymdt sa Bohman, gifte bort sin sista dotter. Etthundrafemtio biljetter sålda på en timma och ett exemplar at Carlns kommentar till strafflagen på åtta dar. Vår sång på andra toner går. — Avad skall jag göra? Mina fruntimmer äro rent besatta i klassisk musik. — a inte vet jag, svarade gubben Holmberg och tittade öfver glasögonen, om det icke går an att till vederlag servera dem med sången öfver de elfva tusen fåvitska jungfrurna. X. blef ond, jag skrattade, och så gingo vi. Min färd gick vidare åt Riddarholmen och Stadsauktionskammaren. Inne på gården formerades kö af ett stort antal personer. Herrar i slitna ytterplagg, fruntimmer i tillknycklade hattar, madamer med urblekta schaletter, arbetskarlar, jungfrur och stadsbud. Alla, utom stadsbuden, buro pregeln af betryckthet. Alla hade antingen knyten eller korgar i händerna, somliga hade kläder hopbundna, andra sängkläder. — AIIarsöre äro alla dessa församlade här, frågade jag ett stadsbud. Vi ska in på Stampen, svarade han och skrattade åt min okunnighet. Med stams pen förstås Pantlåneinrättningen. Jag sattade nu genast hvarföre så många syntes så betryckta. ÄÅr det för egen räkning som ni är här frågade jag stadsbudet. — Nej bevars, jag är komsjonär för en notarie, jag skall stampa hans guldur, för se, han har kommit i knipa, svarade karlen skrattande. ÅJag tår väl tretti rdr här, och en tia för pantsedeln; men så skall jag ha en femma för mitt besvär, tillade han med all den säkerhet som tillhör en affärsman. Det var ett ganska vackert cylinderur, som sålunda skulle stampas. Jag kände en tjensteman i pantlåneinrättningen, och det föll mig in att besöka honom. På en omväg kom jag in i lånelokalen. Jag förbigär att beskrifva den trängsel som rådde i den lokal som är upplåten åt låntagarne, de obeqväma kyffen hvari tjenstemännen måste arbeta, den osunda atmosfer hvari dessa dagligen måste vistas, men jag vill föra er ned i silfverrummen, der de ädla metallerna, tätt sammanpackade från golf till tak på hyllor med trånga mellangångar, äro uppstaplade. Ingen upptänklig artikel som kan tillverkas af guld eller silfver och som den enskilde kan begagna saknas der. Pjeser, moderna och antika, konstartiklar och vanliga husbehofsföremål, ligga bredvid hvarandra. På golfvet, i långa rader, äro uppställda ståtliga kandelabrar, blomstervaser, soppterriner, 80ckerurnor, thkök, öloch kaffekannor — allt al silfver. Se der står en vacker ölkanna; aen är ännu glänsande, ty den är nästan ny. På locket finnes följande inskription: Till — — (ag utelemnar namnet) tör 30 års nitisk embetsmannaverksamhet, af tacksamma kamrater. 1865. — Egaren, en gammal heders