Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 1

ON BES 17)1TUu Aut 1 OS 9L VI ——— ———L gu 3: a Kill beväpningsfragan. Eskilstuna Nya Allehanda innehåller följande uppsats angående de mera tramstående modellerna till bakladdningsgevär, hvilken vi på grund af ärendets vigt såsom särdeles orienterade taga oss friheten här återgitva: I anledning af den svensk-norska vapenkomitens snara sammanträdande torde alla meddelanden — äfven icke af fackmän — vara af intresse. Det är kändt, att alla nationer äro i begrepp att förskaffa sig gevär, som kunna laddas från pipans bakre ända, hvarigenou 2:ne väsendtliga fördelar vinnas, nemligen en hastigare laddniug, än då laddningen sker från mynningen och geväret måste i flera tempo intaga olika ställniugar i skyttens händer, och 2:o fördelen att man kan ladda under det man är i rörelse och utan att geväret beböfver rubbas från den ställning, det har i skyttens händer, vare sig till skjutning eller bajonettanfall. För att laddning vid dessa tillfällen skall kunna ske fortast möjligt, fordras, att skottet eller den så kallade patronen utgöres af krut och kula förenade till en enda pjes, som lätt och hastigt kan inlägges i pipans bakända. Vidare fordras härtill, att knallhatten, som innehåller antändningasmedlet, ej behöfver af skytten särskildt framtagas och fästas vid geväret, utan att äfven detta antändningsmedel sitter fast vid patronen. Hela laddningskonsten består sålunda, vid begagnande af bakladdnings gevär, endast deri: att öppna pipans bakända, inlä ga en patron deri och tillsluta pipans bakända, allt under det geväret hålles färdigt till anfalt eller försvar. För att vinna fördelarne af detta laddningssätt, uppfanns i Preussen år 1835 tändnålsgeväret, hvilket är ett bakladdningsgevär, som fått sitt namn deraf, att — vid gevärets affyring — en fin nål bakifrån intränger i patronen och antänder antändningsmedlet; som är beläget inuti patronen mellan krutet och kulan. Det är anmärkningsvärdt, att ingen annan nation, under de 30 år, som förflutit sedan tändnålsgeväret inventerades, antagit bakladdningtgevär, konstruerade i likhet med preussiska tändnålsgeväret, eller åtminstone antagit tandnälsprincipen, och det oaktadt under denna långa tid många olika slags bakladdningsgevär blifvit konstruerade Orsaken dertill ar vål att finna deruti, att dels tändnålen är fin, bräcklig och bojlig, och dels patronpapperet — som aldrig vid skottlossningen helt och hållet sorbrinner — qvarlemnar en mängd orenlighet efter hvarje skott, till stor olägenhet för gevärets täthet baktill och kulans rättskjutning, hvartill ytterligare kommer, att patronens krut och kula lösligen sammanhållas af patronpapperet, som ar bräckligt och vid ovarsam behandling lätt går sönder. Det är troligt, att nämnda olägenheters undanrödjande gifvit klaven till uppfinningen af de nyare bakladdningegerären, såsom Peabodys, Spencers m. fl. — Dessa amerikanska inventorer hafva neml. — med tanken riktad på bufvudsaken: hastig laddning, orenlighetens undanrödjande. rättekjutning och den bräckliga tändnålens undvikande m. m. — inlagt krutladdningen i en tunn kopparhylsa, som noga passar i pipans bakända; i kopparhylsans framända är kulan fästad, hvaremot hylsans bakre ända är tillsluten med ett lock. Antändningsmedlet är på något sätt inlagdt innanför locket så, att, då vid affyringen en hane slår till antandningsmedlet, antändes skottet. Kopparhylsan, som vid skottlossningen bidrager till att täta pipans bakända, uttages genom någon enkel mekanik, då pipans bakända efter skottlossningen oppnas, hvarefter nytt skott kan inläggas. — Vi finna lätt, att hela denna id går ut på att ej lemna krutgasen någon väg bakåt, då deremot vid tändnåls användande det är svårt att hindra krutgasens inträngande i låsmekanismen genom det bål, som för tändnålen måste finnas och hvilket hål visserligen aldrig i längden kan så uppfyllas af nålen, som maste röra sig deri, att ju, då denna börjar bli förbränd, väg uppkommer för gasen, som å sin sida utvidgar hålet kring nålen. Kasta vi en blick tillbaka på handskjutvapens utveckling, så finna vi, att jagtgevären alltid före krigsgevären tillegnat sig alla nyare förbättringar, så t. ex, då å krigsgevären ännu begagnades flintlåg, hade jägaren länge begagnat knallhattslas och så kallade knalleller tändhattar; på samma sätt har jägaren länge funnit ovigheten att ladda med laddstock från pipans mynning och redan gjort sig till godo bakladdningsideen samt till och med redan förkastat knallhatten och i stället antagit patroner — beklädda med papp (i stället för koppar), som i sig innehålla tändsatsen. Vi hafva deremot icke fornummit, att tandnålsgevär vunnit jägarens sympats ier. Fransoserna, som redan under sista kriget i Tyskland började tänka på konstruerandet at bakladdningsgevär, i likhet med de preussiska tandnälsgevären (Chassepots modell), hafva ännu icko kommit till nägot godt resultat; och lärer största svårigheten hog dem — lika som hos oss, som också under mer än ett år grubblat på tändnålsgevär (Hagströms modell), — möta uti patronens konstruktion oc h täthe ten baktill, hvilken de söka ernå genom kautschukpackningar och dylikt. Engelsmännen, som ock lära hafva gjort sig till godo tändnälsidcen å sina till bakladdning förändrade Enfieldsgevär, äro ej heller nöjda, utan utlofva belöningar för lyckade bakladdningsmodeller. Det torde häraf vara klart, att första vilkoret för ernåendet af ett godt bakladdningsgevär: en patron, som i sig upptager kula, krut och tändhatt, blilvit antaget på mer vch mindre olika sätt af alla nyare