Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 1

kamrat, den andra kustvakten, och att de båda gemensamt skulle kunna bära kapten Danes kropp undan det stigande hafvet. Stående i beklaglig rådvillhet, alldeles förvirrad, lutade sig Mitchel öfver kapten Dane. Hans ansigte hade icke blifvit skadadt i fallet. Han strök håret från den kalla pannan, han tog upp en af händerna för att känna efter pulsen, men darrande som han var släppte han handen, och den föll tungt tillbaka till marken. Mitchels förskräckelse återvände med fördubblad kraft, och mannen som nu knappt visste hvad han gjorde vände tillbaka med halsbrytande snabbhet, medan hans hjerta vildt bultade mot hans sidor. Man behöfver ej fråga hvilken väg han tog. I vissa ögonblick gifver förståndet vika för impulsen. Mitchels steg vände sig mot Danesheld under det han ansträngde sina ögon för att uppfånga den välkomna synen af kamraten. Men han mötte honom ej. Huruvida mannen ej brytt sig om att gå sin vakt fullt ut, hvilket var det troligaste, och aflägsnat sig för tidigt, eller, såsom han sedermera förklarade, han satt på en trädstam, till en del skyddad af klipporna, betraktande en misstänkt båt, blef aldrig fullkomligt uppdagadt. Visst är att de båda männen icke möttes eller sågo hvarandra, och att Mitchel sprang vidare mot Danesheld, allt under det hans hjerta bultade hårdare och emellanåt tvingade honom att stanna på ett sätt som Mitchel icke tyckte om och icke förstod. Det första ställe han kom till var kustvaktstationen, en låg byggnad nära stranden. Utanpå såg den ut som en