Göteborgsposten – 13 november 1866, sida 1

ningsman Cotton, hvilken gjorde den slutsats att Mitchol var öfverlastad. Mitchel kunde icke svara, utan gaf upp några halfskrik — resultatet af hans försök att hemta andan. Hans hjerta bultade på ett sätt som han ej kunde erinra sig att det någonsin förut gjort, äfven då han fick sina epileptiska anfall, och det brukade då att bulta förfärligt. Han lade båda händerna derpå och raglade mot väggen; läpperne blefvo hvita och stora svettdroppar utträngde genom pannan. Mr Cotton började undra om det ej fanns andra orsaker till dessa besynnerliga symptomer än de som han i hastigheten antagit. — Hvarför har ni lemnat er patrullering? Hvad för er hit i detta tillstånd? Hvar är er rock? frågade han uppretad och undrande, då han fann, att Mitchel icke talade. — Han är död! Han är död! flämtade Mitchel slutligen. Jag måste ha hjelp åt honom. Jag — Mitchel fortsatte ej; synbarligen var han alldeles andlös; måhända hindrades han också af sin hjertklappning att tala. — Hvem är död? Hvad talar ni om? ropade uppsyningsmannen. Mitchel öppnade läpparne för att svara, men intet ord framträngde. Plötsligt höjde han armarne i vädret, och om de icke sprungit framåt och tagit emot honom, skulle han ha fallit till marken. — Hvad går det åt honom? utbröt uppsyningsman