Göteborgsposten – 12 november 1866, sida 2

— —K— —ss—772 2: Am — Impulsen ledde honom att lyfta hufvudet och ropa, i det hopp han skulle bli hörd uppifrån; men intet svar gafsFögedntsig: var det för att angriparen skulle svara, och ingen annan var ute denna qväll. De svaga ropen uppifrån — gälla i och för sig sjelfva men svaga på afstånd — hade mest dött bort, och Mitchel började tvifla på att han någonsin hört några, Mitchel tog at sig sin egen rock, vecklade ihop den och lade den under kapten Danes hufvud; han gned hans händer och stänkte vatten från hafvet öfver hans ansigte och frotterade bröstet öfver hjertat. Men kapten Dane gaf icke det ringaste tecken till lif. Intet fartyg var vid tillfället i närheten, eljest skulle Mitchel i sin förtviflan ha anropat detta. Återigen höjde han sin röst — en svag röst alltid och icke så stark som andra mäns — men genljudet dog bort i tystnad och intet svar hördes. Plötsligt fattades han af en panisk förskräckelse — dels öfver att finna sig sjelf hjelplös och allena med den döde och dels öfver erinringen deraf att tidvattnet snart skulle vara uppe och bortspola kropven, och dels öfver fasan af situationen i dess helhet. (Forts.)