Göteborgsposten – 10 november 1866, sida 2

till ett. Den princip, som låg till grund tör hvilket på krigskonstens närvarande ståndpunkt anses onyttigt med anledning af de under fälttågen i Italien och Böhmen gjorda erfarenhetsrön. Det är kejsaren som tagit initiativet till den franska armåereformen, och det säges, att han utgått från de principer, som han angitvit i sitt verk ÅIdöes Napoleoniennes. Det är ej något uttörligt förslag, man finner i denna skrift, utan blott strödda anmärkningar, och eftersom dessa dertill äro ganska korta, vilja vi här återgifva dem. Den ifrågavarande lilla broschyren, hvilken är i många hänseenden utomordentligt intressant, emedan man deri så till sägandes finner ett program för Napoleon III:s regeringssystem både inåt och utåt, är med hänsyn till den här omhandlade frågan al särskildt intresse, derför att den visar, att kejsaren icke, såsom många antaga, först genom slaget vid Sadowa uppmärksamgjorts på, att det iden preussiska armeorganisationen finnes elementer, som det skulle vara lämpligt att införa äfven i Frankrike, utan att han redan i snart tretio år haft denna åsigt. Att det nu först är fråga om en sådan reforms genomförande, kan således endast halva sin grund i de hinder, mot hvilka den skulle stött hos det franska tolket, hvarinom isynnerhet de bättre lottade klasserna varit mycket nöjda med den hittills bestående ordningen; men Preussens segrar hafva nu undanröjt dessa hinder genom att visa nödvändigheten af, att armen erhåller en större tillgång på manskap, och slaget vid Sadowa har sålunda visserligen varit anledningen till reformen, men icke kallat de åsigter till lifs, på hvilka den skall byggas. Det heter uti Ides Napoleoniennes, som utkommo år 1839, efter några anmärkningar om det innerliga förhållandet mellan Napoleon I och franska armeen: Konskriptionen, hvilken olyckligtvis hvilade så tung på Frankrike, i följd af det långvariga kriget, var en af århundradets största institutioner. Den ej blott bekrättade jemulikhetsprincipen, utan Åden måste, såsom general Foy säger i sitt verk om Kriget på Halfön, Ävara palladiet för vårt oberoende, derför att den skulle lemna försvaret outtömliga hjelpkällor, genom att göra armåen och folket lagen om konskription, borde göras gällande i större omfång, och man kan säga, att kejsarens ider blifvit praktiskt genomtörda af andra regeringar, deribland af Preussen. Det är neml. icke tillräckligt, att armen rekryteras sinom hela folket; men det erfordras, att hela i folket, om landet hotas at en olycka, kan tjeina som reserv för armåen. Kejsaren sade, jatt ett tolk, som skall tillbakaslå ett fientligt sanfall, aldrig saknar manskap, men endast alltsör ofta soldater. Preussens militära system serbjuder omätliga fördelar; det nedrifver det jbålvork, som skiljer borgaren från soldaten; d j et har till följd, att alla beväpnade män äro litvade af en tanke och ett föremål, försvaret af fäderneslandets gränser; det lemnar medel till att hålla en stor militärisk styrka med de möjligast minsta omkostnader, och det sätter sslurligen hela folket i stånd att med framgång motstä ett fientligt infall. Den preussiska häsvärnet, som är deladt i trenne grupper, utgör sen är en stor skola, i hvilken hela landets jungdom lärer sig krigarens yrke, och landtarmeens reserv. Det finnes således flera klassifikationer inom den militära organisationen; men de hafva alla samma ursprung och samma mål. Mellan de organiserade kårerna råder derför täflingslust, men icke agg. Det är sen känd sak, att nationalgardet, som under republikens sista dagar råkat i förfall, återuppsättades af Napoleon år 1806. År 1812 blef sdet fördeladt i trenne afdelningar, af hvilka i den första utgjordes af manskapet från 20:de still 26:te året, det andra af alla vapensöra män si åldern trån 26 till 40 år, och den sista af 140 till 60-åriga män. Detta system motsvarade, såsom man ser, alldeles det, som i närvarande ögonblick forefinnes inom Preussen.. Preussens officiela och officiösa tidningar visa fortfarande tänderna mot Gsterrikes nye utrikesminister v. Beusts cirkulärsskritvelse till de österrikiska gesandterna i sutlnadet, hvari han framhåller, att han anser sig skild från sin forntid och utan agg eller förkärlek inträder i sin nya ansvarsfulla ställning. Den uppfattas af Bismarcks tidn. ej som. något bevis på Beusts försonlighet, utan på nans personliga fåtänga. Det är i och för sig alldeles likgiltigt — menar den preussiska orsganen —, om Beust är ond eller icke, och det skall ej heller falla någon utländsk man in att inse Beusts personliga stämning vara afgörande för den österrikiska politiken; han kunde gerna besparat sig sin cikulärdepesch, sty alla fredliga försäkringar måste anses tjena sill intet, så länge fakta föreligga, hvilka leda till motsatta slutsatser. På liknande sätt bestrakta nästan alla preussiska tidningar saken. Weserzeitung täster uppmärksamheten derpå, att Beust redan nu är omgifven af en hel stab af öfriga mellantyska statsmän, såsom Mavsaenhure Gagern UMaimerle. Biegeleben