Göteborgsposten – 10 november 1866, sida 1

Novemberstormarne ha åter börjat hvina kring våra kuster, det upprörda hafvet har ånyo kräft sina offer, skummande och fräsande har det med oemotståndlig makt dragit ner i djupet varelser, vid hvilkas lif vanskliga menniskoberäkningar måhända knutit sina skönaste förhoppningar. Der nere på de glittrande golfven i hafssfruns glänsande salar, omgifna af hela denna underfulla verld, der naturen sjelf danat tjusande konstverk, mot hvilka de menskliga förblekna till intet, der hvilar nu blek och kall mången stoftets son, hvars öga för ej längesedan talade om tro, hopp och kärlek, vid hvars varma hjerta kanske maka, föräldrar och syskon slutit sig som deras sä