Göteborgsposten – 8 november 1866, sida 1

och tittade ut i riktning mot ruinerna; på detta sätt behöfde han ej hysa någon farhåga för att bli upptäckt af någon som tillfälligtvis passerade på vägen. Adelaide kom kort derefter upp till ruinen, med snabba steg och inhöljd i sin kappa. Herbert Dane skyndade framät att möta henne, och mr Ravensbird, säkert undangömd inuti ruinen, nedkallade uågonting som icke var en välsignelse öfver allt förräderi. Herbert Dane tog henne under armen, och båda gingo hastigt genom kapellet till den öppna platsen emellan ruinen och brauterna. De nästan sprungo ty den unga damen syntes otälig. Ravensbird gömde sig i den mörkaste vrän af ruinen, medan de passerade, och följde derpå varsamt efter dem samt tittade ut medan de spatserade fram och åter på slätten i det hon kärleksfullt slöt sig intill hans arm. — Är den tappre kaptenen hemma i afton? hörde Ravensbird honom fråga. — Nej han har gått ombord på den amerikanska jakten. Squire Lester är på middag hos oss. — Åh, Herbert, tillade hon med ett gladt skratt, jag tror att med alla dessa beundrare skall mitt hufvud till slut bli förvridet. Han, squiren, håller på att bli mera tydlig. — Squire Lester är icke farlig, Adelaide. Den ende som behöfver fruktas är närmare hemmet. — Du behötver ej vara rädd, svarade hon häftigt Jag hatar honom, jag föraktar honom! Han må vara en person som männen värdera och qvinnorna beundra, mer han har fäst sin ovälkomna kärlek vid mig och derför hatar jag honom.