Göteborgsposten – 6 november 1866, sida 1

tillbaka för densamma som en värre fara än den han syntes rygga tillbaka för nu. Då han nu betraktade Sophie med förvirrade ögon tycktes mycket af det förflutna plötsligt blifva honom klart. Han ihågkom huru ofta han sett lady Adelaide dröja hos Herbert Dane; han mindes huru han tid efter annan hade sett henne taga sin tillflykt till någon liten illparig list för att undvika hans herre. Och han hade hittills förklarat detta genom qvinnans naturliga koketteri. — Mötas de i hemlighet? frågade han. — Då de kunna. Hon springer emellanåt ut någon vacker afton för att få en liten promenad med honom. Mylady somnar efter middagen in i salongen; mylord behåller kapten Dane hos sig vid middagsbordet, och lady Adelaide tager på sig sin gråa ka pa, drager kapuschongen öfver hufvudet och går. Mr Herbert väntar på henne, och de taga derefter en promenad öfver höjderna vid kapellruinen och tillbaka igen. Hon vågar ej stå många minuter af fruktan att saknas. — Falska orm! mumlade Ravensbird, hvars förvånade ögon voro brinnande röda af förbittring. Sophie det — det — det är ohyggligt af henne att göra på det sättet. Det är ej hederligt. — Är icke? hvad är det icke? skrek Sophie. — Nej det är icke hederligt, vidhöll Ravensbird, icke för en ung dam sådan som hon. Hon är till hälften förlofvad med min herre, kapten Dane, och hon går ut med en kapuschong öfver hufvudet för att möta någon annan. I alla händelser är det icke passande.