Göteborgsposten – 6 november 1866, sida 1

— Ni borde just ha en kapuschong öfver hufvudet! utropade Sophie med qvinnlig talförhet. Är icke Herbert Dane mylords brorson, och är icke han betrodd att taga vård om henne? Man kan för öfrigt anförtro åt henne sjelf att göra det, ty aldrig var det mindre troligt att någon skulle utsätta sig för faror än hon. Hon är tanklös och otörsigtig i småsaker, men hon är lika vis som ni. mon ams, i vigtiga saker. Hvad fruktar ni för henne? Att hafvet skall stiga öfver höjderna och uppsluka henne? Skulle ni, om hon gick ut med kapten Dane, med squire Lester eller med mylord sjelf, äfven säga att det icke vore respektabelt? Åh, ni pratar! — Men tänk er hurn förrädiskt det är! utropade Ravensbird. Min herre är hederlig, omisstänksam, så öppen som dagen, och han borde veta om detta. Det är ett skamligt förräderi, säger jag er, Sophie. Om ingen annan underrättar, honom vill jag göra det. — Min vän, yttrade Sophie eftertryckligt, lyd mitt råd ty det är godt — blanda er icke i saken. Folk som säger obehagliga sanningar erhåller aldrig tack derför. Låt suken ha sin gång; då kapten Dane yrkar på att giftermålet skall bestämmas, såsom han snart gör, då måste hon sjelf tala ut, och det blir det bästa. Kanhända, när allt kommer omkring, hon tager honom — jag skulle så göra, det vet jag; i alla händelser får hon välja emellan dem båda. Men gå icke ni och krossa hufvudet emot väggen Metaforiskt taladt krossade mr Ravensbird just vid detta tillfälle hufvudet emot en vägg. Han hade aldrig förr i sitt lif kännt sig så rådvill, så uppfylld af förtry