Göteborgsposten – 5 november 1866, sida 2

anledning af Venetines befrielse. I Rom hadessa gjort ett dåligt intryck, men myndigheterna finna likväl rådligast att ej vidtaga härför några stränghetsåtgärder. Ett kongl. dekret afslutar parlamentets session. D. 25 d:s är bestämd till valdag för de venetianska deputerade. Eu cirkulär från premierministern Ricasoli till prefekterna i Italien förklarar med berättigad triumt och sjelfkänsla, att det främmande väldets upphörande på utaliens jord tillistädjer de frånvarande biskoparnes återkomst, imed undantag af dem som uppehålla sig i i Rom eller gjort sig skyldiga till manifestationer mot Italien. Bredvid denna försonliga hållning hos triumfatorn tager sig påfven pygmåartad och småfnaskig ut. Telegrafen har förut omnämnt hans tvenne allocutioner inom sista konsistoriet. I den första klagar han öfver att italienska regeringen förföljer kyrkan, undertrycker de religiösa ordnarne, försäljer kyrkogodsen, intör civila äkterskap Åe. Han tördömer alla dessa handlingar, i det han erinrar om att kyrkan bannlyst deras upphofsmän. Han protesterar mot invasionen och bemäktigandet ar de päfliga provinserna, mot det revolutionara förslaget att göra Rom till det nya rikets hufvudstad. Han förklarar sig beredd att sjelf ljuta döden, tör att kunna upprätthålla den påsliga stolens heliga rättigheter, och, om nödvändigheten så bjuder, draga ut i srämmande land, tör att ernå den nödiga säkorheten för en bättre utöfning af sitt apostoliska embete. Ilan uppmanar till bön till Gud om, att Italien må ångra det onda, som det låtit kyrkan vederfaras. (Den andra allokutionen afser, som bekant, Rysslands förföljelser mot katolikerna i Polen). — Påfven har ingenting lärt af det framfarna. Samma envisa sasthällande vid en verldslig makt, som han förklarar oundgänglig för utöfvande at en fullkomligt andlig makt! Men det är denna törblindade vantro, som skall försvinna och mäktig är derför den revolution, som i den borgerliga och andliga frihetens intresse kullkastar just denna reaktionära mening med sjelfva den verldsliga påfvestolens fall. Dasen rycker närmare, päfvens envishet och hförsonlighet skola endast ännu mera påskynla dess ankomst, hvilken hela den liberala verlden afvaktar som gryniugen till en ny lag.