Göteborgsposten – 5 november 1866, sida 1

är hans, och han bor der med sin syster, en enfaldig flicka, som tror honom vara fullkomligheten sjelf. Hon har omkring trehundra pund om året i egna penningar, Herbert har omkring ett hundra och så — De meddelanden som kapten Dane vidare kunde ha att göra afbrötos plötsligt. En ung dam med ettöfverflöd af krusigt hår och mycket röda kinder kom framspringande på trädgårdsstigen, öppnade den lilla jernporten och fattade hans arm. Hon bar en tunn luftig klädning och hade det mest barnsliga sätt i verlden. — Ack, Harry, jag är så glad att se er! Jag skall resa bort i eftermiddag, som ni vet, på en eller ett par veckor. Ni sade att ni skulle komma igår afton och taga afsked af mig. — Men jag kunde icke komma, Cecilia. — Öfverste Moncton, miss Dane. Miss Dane neg, smålog, rodnade, tog i sina lockar och blef med ett ord ytterst förlägen vid åsynen af främlingen. Men kapten Dane hade ingen tid att förspilla på henne denna morgon. Han önskade henne en angenäm resa och gick vidare. — Stackars Cecilia! skrattade han, i det han tog sin väns arm. Hon är en godhjertad liten själ men har icke särdeles stort förstånd. De gingo vidare genom staden och kommo till den illa viken — så liten att den icke kunde begagnas af stora fartyg — hvarest jakten låg. Denna jakt var en vacker skuta; den bar namnet Pearl och var för ögonolicket öfverste Monctons stolthet. Han tyckte om nya