Göteborgsposten – 5 november 1866, sida 1

svar af denna så mycket förkättrade bok, om hvilken författarinnan sjelf yttrade, att då hon offentliggjorde de deri predikade sociala satserna, hon icke allenast äfventyrade utan till och med uppoffrade sin popularitet som författarinna. Efter att ha skildrat den uppmärksamhet, den bittra polemik som denna bok framkallade, yttrade talaren: Hvad var då denna allarmerande ton i Hertha? Jo, Hertba var, man skulle nästan kunna säga, ett af den annars så milda, så toleranta, så tålmodiga författarinnan utstött smärtans och törtrytelsens revolutionsskri emot de så kallade skapelsens herrar och ibland dessa i främsta rummet våra högsta lagstiftares och lagskipares fortfarande orättvisa att alltjemnt motarbeta den långt förut af den i all sannt rättvis och humanistisk lagstiftning hufvudet högre än alla de andre, ädle Richert proklamerade dogmen om qvinnans rätt till myndigblifvande, ett djerft sönderslitande af den falska resignationens slöja. — Nåväl, nu är qvinnans myndighet erkänd, och vi få i denna, såväl som många andra djupt ingripande sociala frågor ej förneka den del Fredrika Bremer haft i deras lösning. Hertha yrkade vidare på fullständigare läroanstalter för Sveriges döttrar, hvilka kunde ge dem tillfälle till kunskap och sjelfbestämmelse; och nu är behofvet, nödvändigheten häraf allmänt erkända. Hertha yrkade en utvidgad verkaingskrets för qvinnan; och nu användes hon t. o. m. i statens tjenst allt mer och mer. Hertha ifrade för fruntimmersskyddsoch tillsyningsföreningar; och nu finnes knappt ett samhälle så litet, att icke någon sådan der utöfvar sin välsignande verksamhet. Men Hertha — och det var nästan det värsta af allt — lät en ung flicka förbinda och sköta en ung man, som vid en eldsvåda sårat sitt knä; och nu — inskrifva sig i alla länder fruntimmer af alla samhällsklasser ja, damer af superfinaste qvalitet, som medlemmar i föreningar till sårade soldaters vårdande under krig, och ordentliga lärokurser genomgås för detta ändamål. — I sanning man kunde vara frestad att le åt den storm Hertha uppväckte och anse den för en åstorm i ett vattenglas. Fredrika Bremer var här som mången gång Jå hon höjde baneret för ännu dunkla ideer, profetissa, om ock enligt ordspråket, ej alltid i sitt eget land. Sedan talaren härefter vidrört det under 1860, 61 och 62 i 6 delar utgifna arbetet Lifvet i Gamla Verlden, berättelsen Fader och Dotter, öfvergick han till en skildring af den ädla skriftställarinnans sista verksamhet ända tills i slutet af sistlidet år en lifsgnista slocknade, Åsom så länge brunnit med den klaraste glans och ej blott tyst utan värmt och väckt och lifvat, och hvars rätta, stora, ädla betydelse först efterverlden skall veta uppskatta till dess fulla värde. Det vackra minnestalet afslutades med den förhoppning tatt Sveriges qvinnor ej skola uraktlåta att äfven i yttre måtto, på det sätt som kan befinnas lämpligast, resa en värdig minnesstod åt denna den mildaste och mest varmhjertade apostel för evangeliet om qvinvas emancipation i detta ords vackraste, ja, heligaste betydelse. Sedan derefter nedanstående af d:r J. hiörklund författade verser afsjungits, dervid solopartierna utfördes af fru Hilda Biörklund, född Sandels, och fru Euphrosyne Abrahamsson, född Leman, var denna enkla men värdiga minnesfest öfver Sveriges mest ryktbara törfattarinna afslutad. Qvartett. Minnets Engel! Stilla klinge Kring den ädlas graf din sång! Klagan ej du henne bringe! Gläds, att vår hon var en gång! Måla för vårt inre öga Denna sköna Andes bild: Snillet, med dess gåivor höga, Qvinnan, barnafrom och mild; Hur hon glömde sig för andra — Allt för Sanningen och Gud; Hur hon sågs på jorden vandra Lik ett Herrans sändebud! Solo. der himlens sol sig speglar, es ap (— U—CL——