Göteborgsposten – 3 november 1866, sida 1

—— ——— letta lilla stycke, hvars gustavianska lokalärg och pikanta accessoirer ännu mera höja less värde. Om prof. Seholanders utmärkta iqvareller med deras genialiskt tänkta och utörda staffager, kunna vi endast yttra, att månsen konstvän kanhända bland de många vaccra taflorna i främsta rummet skulle vilja vara egare af dessa skapelser, der hvarje lIrag röjer den fulländade konstnåren, skapelser, hvilka alltid skola anses som perlor i hvarje åt konsten helgad samling. Sedan vi beundrat Palms vackra Wisby cuiner, hvilken målning vid senaste dragningen vanns och nu utbjudos Ån salu för 600 rdr, och beklagat att lokalen för den intressanta utställ ningen, särdeles vid kulen väderlek, är allt annat än fördelaktig, sluta vi vår lilla amatörsvandring, hvilken vi önska åtminstone kunnat väcka lusten hos en och annan att ta utställningen i betraktande. Hr Rohde spelar fortfarande för fulla hus, ett godt bevis på att han kommit hit i en lycklig stund och äfven att han förstår att uppfatta publikens smak, hvilken dock, recensenterna må bråka huru mycket de än vilja, är och förblir det conditio sine qva non, utan hvilket en teaterdirektör torde bli nödsakad att ettdera anfäktas af björnarnes klor eller också sjelf suga på ramarne. Det förundrar oss derföre alldeles icke, att hr R. fortfarande drar på med Les Grisettes. Anständigheten höljer sig i sin slöja och går bort och sätter sig en vrå och mumlar: Andra tider, andra seder, och direktören slår sig tör sitt bröst då han blickar upp till Thalias klassiska drag och utbrister: FPardon, min nådiga, publiken vill så ha det! Och publiken, ja, den har roligt och det så det hörs ändå! Men se, Mamsellerna Andersson, Pettersson och Lundström, den komedin var dock något för stark, och dess öde synes då, som väl är, vara afgjord, att dömma af de starka hyssjningar som följde efter sista akten af detta lika platta, som löst hopkomna machverk, hvars oblygt sedeslösa tendens i trots af den i ellofte timman groft påsmetade sens-moralen gjorde dess uppförande till en tortyr icke allenast för åskådarne utan säkerligen också för de unga skådespelerskor, hvilka fått sig uppdraget att återge dessa onaturligt tecknade karakterer. Vi föreställa oss, som sagdt, att -mamsellerna icke vidare komma att gå öfver Mindre Teaterns tiljor, men — hvem vet? — måhända finnes det en tacksam publik äfven för dem! Behagar ni en anekdot? En viss de sköna konsternas beskyddare och vänråkade häromdagen tllsammans med en af de vid Mindre Teaterns sällskap anställda skådespelarne, som för ett par år sedan här med bifall utförde en roll i Runebergs täcka familjemålning Kan ej. Åh se god dag, hr X, utbrast vår konstälskare, välkommen till staden, nu få vi väl det nöjet att njuta af Runebergs Kan ej? — Kan ej, blef det lakoniska svaret. — Men, hvarför det då? — Den står ej på repertoiren, och for öfrigt finnas inga roller utskrifna! — Ingenting annat, får jag inte lof att stå till tjenst med ett elegant inbundet exemplar! — Kan ej, svarade skådespelaren och vände den tjenstvillige ryggen.