Göteborgsposten – 3 november 1866, sida 1

lIJCKSOGCE ÖlVYET CECIL Slagte, åtminstone då 9 viljen nalkas värt städade samhälle. Fördrifna från Hedens eden, som lemnade fritt spelrum för edra Grållar och Bruntar, han J gått att söka er en tillflyktsort på Getebergsängen, men ätven derifrån drifver er snart Stadsfullmäktiges allsmäktiga vilja. På denna sumpiga mark, från hvilken så många mustiga eder, uppsända från spritångande, tuggbussbesmorda bondläppar levererats till bekräftelse på och betygande af skinkmärrrens obestridliga företräde framför fullblodshästen, skall i en, som vi vilje hoppas, icke alltför aflägsen framtid, resa sig en rad af täcka villor, omgifna at skuggrika planteringar, lummiga träd och prydliga staket, allt putsadt och fint, alldeles som vi påminna oss att vi under barndomens lyckliga dagar prydde julbordet med de nättaste städer hemtade ur Nirnbergeraskens hemlighetsfulla gömma. I sanning, denna Möladalsvägen torde om några år bli det vackraste inloppet till lands till vår stad, försedd som den är med en förträftlig chaussöe och omgifven af de mest olikartade byggnader, storartade fabriker, prydliga villor och mellan dessa rika och lummiga trädgrupper. Den utställning af målningar, som af Muset Industrioch Konstlotters öppnats å Börsen, är en bland de intressantaste vi här haft nöjet att se. Hvem kan t. ex. undgå att genast känna ett mäktigt och gripande intryck af Gudes förträtfiiga Liksärd på Sognefjorden, der, för att begagna en kompetent kritikers uttryck, sjelfva himlen tycks kasta sin sorgtagga öfver det mäktiga sjell-landskapet och der man finner denna trogna samstämmighet mellan naturföremålet och den ögonblickliga stämning, hvari det uppenbarar sig under konstnärens pensel — hemligheten i Gudes konst. De höga, dystra, kala bergen omkring Sognetjorden tordra en dyster, vemodstung belysning, och intrycket at det hela ökas, får liksom namn, genom likfärdsstaffaget. Man behöfver icke vara sjöman, icke vara invigd i navigationskonstens svårlärda praktik och dess nnu underbarare terminologi för att uppfatta det förträffliga i Sörensens stora marin. Sannerligen, det ligger en sådan naturtrohet i denna tafla, att man liksom tycker sig känna den friska dubbelrefvade märssegelskultjen spela omkring öronen på en, känner skummet af de hvitfråsande vägtopparne yra upp i ansigtet, ja, en mycket sensibel natur torde vara i stånd att vid åsynen deraf känna prodromer af — sjösjuka. Edo. Berghs Landskap från Skåne synes oss mindre anslående än de många andra, vi förut haft tillfälle se af denne mästares hand, men vi drista oss derföre ingalunda att förklara denna glänsande färgprakt, dessa ovanliga ljuseffekter, detta vatten som återspeglar den omgifvande naturen nästan klarare och färgrikare än den sjelf framstår, för annat än en snillrik konstnärs snill rika uppfattning af sitt ämne. Naturen sjelf erbjuder ju för öfrigt så ofta färgkontraster, hvilka om de sattes på duken, skulle komma en tanklös betraktare att utropa: uru onaturligt! De båda unga lofvande artisterna Wahlberg och Rydber9ha. hvar för sig, åstadkommit ett litet mästerstycke i landskapsmålning. Har den ene, i sitt motiv från Småland, lyckligt träffat den nästan melankoliska naturpoesi, som ligger i en från verldens buller och oro afskiljd eliten vrå bland bergen, der man liksom tycker sig höra bäckens sorl blanda sig med hackspettens i all sin enformighet melodiska tick-tack och ekot af yxans (pitprops!) dofva sall derinne djupt, djupt i den dunkla skogen, så har den andre med en effektfull, men beundransvärd styrka i koloriten, fram-. ställt en sann och tilltalande bild af en bit af det bördiga Skåne, ett åkerfält der skördarnes guld nyss samlats i frodiga kärfvar. Äfven staflaget i denna tafla är lyckligt funnet och det hvilar öfver densamma i sin helhet en nästan fridfull stämning, denna känsla af välsignelsen åt ett redligt arbete, ja, man tyceker sig nästan nöra aftonklämtningen från den lilla kyrkan i taflans bakgrund. För Jernbergs genre ÅLånesökande ligger en lycklig, I om än något realistisk tanke till grund, en egenskap hos Diisseldorferskolan, hvilken nåd gra uppskatta som ett fel, andra åter som en förtjenst. Säkert är emellertid, att taflan äfven i de minsta detaljer är omsorgsfullt utförd, liksom att konstnären äfven förstått att si inge åskådaren en nästan till visshet grän-Å. sande förmodan om huru lånetransaktionen kommer att utfalla. Det vältaliga tag, som s låntagaren gripit i diskontörens knapphål, den: öfvertygelsens värma, som strålar från hjessans halft undangömda ny ända ned i del knotiga fingerspetsarne, ger en aning om, attli oaktadt de många betänksamma rynkorna il den tummades anlete, men kanske äfven t tack vare den halftömda bränvinsflaskan på I l bordet, det hela skall aflöpa till full belåtenE het åtwinstono för den ena parten. I EsJFils-e sons genre Toast-, hvilket på ren svenskalt torde kunna öfversättas: En skåltalare i ettlt gladt lag, finna vi en fin ironi och ett be-ls aktansvärdt memento för alla oratorer ex proj 0 iA 1Ö2