Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 2

rade kaptenen med ett ömt leende på sina läppar. Hon är en nycklull liten skönhet och leker kurragömma med mig. Det blir någon gång detta år. — Och skall ni aldrig mera beröra det nya landet? — En gång till, och föra henne med mig, hoppas jag. Jag miste göra anordningar, som ni vet, ty att ställa om I dett: ögonblick upphann Herbert Dane dem, med metspöt ännu i handen. Han gick vid deras sida och yttrade några fraser; men kapten Dane tycktes icke uppmuntra honom, ej heller presenterade han honom för sin vän. Herbert Dane gick således vidare. — Denne herre är en slägting till er, förmodar jag? anmärkte öfversto Moncton. — Han är min kusin. Hans fader var Herbert Dance, lord Danes broder. Men Herbert gjorde slut på sina penningar och lemnade son och och dotter nästan utblottade. Hade ej ett litet kapital blifvit testamenteradt särkildt till miss Dane, skulle de ej haft nog att lefva af. Jag tror dock att detta på det hela icke betyder mycket för Herbert; han har samma talang för slöseri och skulle ovilkorligen ha förstört alltsammans, om icke redan fadren gjort det. En guldgrufva mer eller mindre skulle vara ett intet för honom, om han blott hade fri disposition deröfver. 222