Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

Dödssömn och Panyttsödelse. Den kinesiske mandarinen aveper sin sidennattrock omkring sig, vrider på sin långa mustache, läppjar på sin kopp the, nickar åt porslinsgubben framför sig på bordet med de i mosaik inlagda påfåglarne, och finner allt vara ganska godt. Hans kejsare är solens broder och månens kusin, hans land är förmöget och sjelfva midtelns rike, och han sjelf är den lyckligaste menniska på jorden. Han nickar åt porslinsgubben: Nu är det allt väl bestäldt!, och porslinsgubben nickar igen. Det ligger någonting af Gessners idyller i detta lugn, detta sjelfbelåtna nickande, under en tystnad endast störd af vindens lek med klockorna å pagoden utantör. Men man kommer och säger: HBarbarerna stå utanför våra portar. De skola tillintetgöra oss. De skola förstöra vår civilisation, våra historiska skatter, våra lagböcker och begagna Konfutses verk till okända ändamål. Mandarinen blir ond och tömmer sin thkopp i ett drag. Ivad rör det mig. Se till att vakterna äro i ordning ... men lemna mig i fred! — Men ... — Jag har ju skrifvit 365 volymer om, huru ni skall ordna vakterna, ropar mandarinen förgrymmad och slänger i vredesmod sin ena toffel i väggen, är det ej nog, hvasa? — Men... — Ånnu en gång men! Dock jag skall ej bli ond, säger den höge herren och nickar frynt— —26—7 W— ——